Om dagstidningar och svordomar

I svenska samarbetar jag för närvarande med Kristina Malers, som har SO med 8A. I SO studerar eleverna media, med fokus på dagstidningar. Visste ni förresten att statistiskt sett uppnår elever vars föräldrar prenumererar på en dagstidning högre mål i skolan än elever som inte får en tidning varje dag?
Det handlar givetvis inte om någon magisk påverkan, bara tidningen dimper ner i brevlådan varje dag. Troligtvis har en dagstidningsprenumerant bredare läsvanor än folk som istället köper kvällstidningar eller nöjer sig med at bläddra igenom gratistidningarna på morgonen.

Dagstidningsprenumeranter läser oftast mycket annat också. Deras barn ser tidigt att det finns mycket böcker hemma och att föräldrarna lägger ner tid på att läsa. Det betonar för barnet att läsning är viktig (och förhoppningsvis rolig) och barnet blir mer benäget att härma sina föräldrars läsvanor. Ofta har föräldrar som själv gillar att läsa också läst mycket för sina barn ner de var små. Det gynnar utvecklingen då barnen börjar läsa på egen hand.

Ett barn som är en god läsare har lättare för sig i samtliga ämnen. Språket är ju grunden för all inlärning, speciellt för de teoretiska ämnena. Med andra ord är en av de viktigaste insatser som vi kan göra för vara barn att läsa mycket hemma. Oavsett tidigare läsvanor, läser de flesta vuxna gärna en dagstidning om den ändå ligger där på frukostbordet på morgonen. Alltså är det ingen svår vana att utveckla även i vuxen ålder.

Låter detta som om jag gör reklam för dagstidningar? Det gör jag också. Om inte annat för att mitt tidigare arbete med vuxna på folkhögskolan gett mig intrycket att den yngre generationen har ganska dålig koll på omvärlden. Dagens unga översållas med mer information i form av reklam och andra budskap än någon annan tidigare generation. Medieutbudet är numera ofantligt stort och valmöjligheterna för barnens fritid är också oerhört många. Samtidigt pågår en ständig glidning i massmedia från fokus på nyheter och reportage om omvärlden, till en besatthet med kändisar och populär kultur. Det blir allt lättare för oss att vända blicken från det som egentligen påverkar vårt liv till att istället bli passiva åskådare till hur vissa utvalda människor lever sina liv.

Dagstidningar erbjuder en bredare och djupare behandling om vår omvärld. Jag är själv övertygad att chanserna för att barn börjar bry sig mer om politik och kultur blir större om de börjar läsa DN eller SvD, hellre än att snabbt kolla in Punkt.se.

Den hårda vardagen
Häromdagen skulle klassen öva på att skriva ingress. Eftersom det alltid hjälper att välja någon dagsfärsk nyhet, valde jag ett kort reportage om ett ämne som eleverna förhoppningsvis kunde relatera till; nämligen skolan. Reportaget hade kompletterat en nyhetsrapport om våld i skolan. Det handlade om en lärare som hade hoppat av yrket efter bara två år, pga. de ständiga konflikter som hon utsatts för i kontakt med elever. Ungdomarnas grova språkbruk och uppenbara disrespekt blev för mycket för läraren. Det var en sorglig och alltför vanlig historia.

Flera av våra elever tyckte synd om läraren. De sade att de förstod hennes beslut. Ingen spontan diskussion uppstod om hur de själva upplever lärarnas arbetssituation, men det var inte heller mitt syfte. Istället visade flera elever prov på att skriva riktigt bra ingresser.

Givetvis finns det skillnader mellan olika skolor. Den skola som reportaget handlade om måste vara en av de tråkigare arbetsplatser som finns, för både lärare och elever. Jag har själv jobbat i Fisksätra, Hallunda och Skärholmen men aldrig sett maken till den skola som beskrevs i reportaget. Som vanligt valde media att belysa ett extremt exempel. Eller så valde reportern att framställa en persons upplevelse som representativ för hela skolan. Det är sådant som fångar läsarnas intresse. Men jag undrar om det inte också bidrar till en attityd av hopplöshet och maktlöshet. Folk läser sådant och skakar på huvudet; ”Vad hemskt”, säger man och bläddrar lugnt vidare. Jag undrar hur många föräldrar som läste artikeln passade på att inleda ett samtal med sina ungar om hur de har det i skolan, eller hur de tror deras lärare har det.

I de områden där jag tidigare har jobbat fanns det ett större inslag av social missanpassning än här på Södermalm. Det fanns därför en större andel elever vars egna värderingar inte stämde med de värderingar som vi på skolan ska värna. Konflikterna som uppstod i förorten kunde vara mer dramatiska, språkbruket kunde vara rätt grovt och våld var inte helt ovanligt. Ändå blev jag ställd när jag började jobba på Södermalm.

Förmodligen grundades min reaktion i förutfattade meningar som jag hyste om innerstadsskolor. Jag visste sedan länge att innerstaden lockade de duktigaste lärare. Som f.d. söderbo, visste jag också att dagens invånare överlag tillhörde en mer privilegierade samhällsgrupp än den arbetarklass som en gång präglade Södermalm. Alltså antog jag att jag skulle möta en lugn och studiemotiverad elevgrupp. Men verkligheten stämde inte helt med mina förväntningar.

Social missanpassning är som bekant knappast problemet här. Givetvis finns det, men snarare som undantag. Istället verkar huvudproblemet vara en utbredd bristande respekt för lärare överhuvudtaget, såväl som en ganska nonchalant attityd om vikten av att sköta ens studier.

Det är viktigt att understyrka att mina iakttagelser gäller högstadiet och att jag givetvis generaliserar. Jag vill inte heller ge intrycket att situationen är så extrem som i nyhetsreportaget, eller i jämförelse med de skolor där jag tidigare har arbetat. På vår skola är det bredden snarare än graden av disrespekt som är så slående. Man behöver med andra ord inte brista mycket i respekt, om den allmänna nivån redan är låg. Vi lärare upplever det som ett stort problem ändå. Och i slutändan blir det naturligtvis också ett stort problem för eleverna. Följande är en beskrivning av läget en artikel för något halvår sedan:

”De allra flesta barn i alla skolor är skötsamma, respektfulla barn som ibland testar gränserna – precis som normala barn ska göra. Det har också alltid funnits en liten andel elever som sköter sig rätt illa. Ibland kan somliga även utgöra en risk för andra barn och skolans vuxna. Men bland det mest påfrestande för en lärare är den smittsamma attityden bland en alltför stor andel elever om att deras uppförande ändå inte är särskilt viktigt, eftersom det inte finns några konkreta sanktioner för dåligt uppförande.

Nu skulle avsaknaden av sanktioner inte betyda så mycket, om det ändå fanns en grundläggande respekt för vuxna bland de elever som missköter sig och stör ordningen. Men alltför ofta lyser också den respekten med sin frånvaro. Frågan blir den klassiska om hönsen eller ägget och vilken som kom först; bristande respekt eller avsaknaden av konsekvenser.”

Nu tänker jag inte vidare spekulera om alla eventuella orsaker till unga människors bristande respekt. Jag vet att mitt intryck ändå inte stämmer särskilt väl med vad de flesta föräldrar upplever hemma. Många föräldrar verkar helt enkelt ha svårt att sätta sig in i ett problem som de redan är övertygade att deras egna barn inte bidrar till. Alltså skulle det kräva en hel bok att beskriva i detalj hur detta undergrävande attitydproblem uppenbarar sig på en vanlig skola.

Istället tänker jag nöja mig med att konstatera att det finns ett problem och påpeka att den allra största konsekvensen drabbar eleverna själva. Det är snarare regel än undantag att ungdomar inte förstår konsekvenserna till sitt illa uppförande. I skolan drabbar det först och främst deras egna studieprestationer. Jag hävdar att det helt enkelt inte går för barn att strunta i ordning i korridorerna, leva loppet när vuxna inte ser på och jämnt tänja på gränserna när lärarna faktiskt befinner sig i närheten, och sedan lugnt övergå till en ordnad studiesituation så snart klassrumsdörren stängs och läraren börjar undervisa. Kontrasten blir alldeles för stor för de allra flesta ungdomarna. Stöket följer med in i klassrummet men eleverna ser bara frågande ut när läraren flera gånger i timmen blir tvungen att sätta ner foten och kräva ordning.

Jag är känd bland eleverna som en sträng men förhoppningsvis snäll lärare. Mina två ämnen syftar på att utveckla barns kommunikativa förmåga och fördrar ett mycket öppet samtalsklimat i klassrummet. Jag har själv en ganska hög tröskel för oordning men förstår att många elever inte har det och jag vet mycket väl hur jag ska återupprätta ordning när den börjar spåra ur. Jag är knappast anhängare till den senaste politiska propagandan om ordningsomdöme eller om lärarnas behov av större befogenheter gentemot eleverna. Jag tror istället att hemmet är den rätta sfären där barn ska få uppleva konsekvenser för sitt bristande uppförande i skolan.

Skolans uppdrag är att i största möjliga mån förebygga oordning. Min skola har nu genomfört en omorganisation som jag tror kan ge positiva effekter. Eleverna på högstadiet vistas numera i var sin korridor, som består av tre klasser i olika åldrar (Årskurs sex tillhör inte längre högstadiet). Tanken är att minska elevernas behov av att förflytta sig igenom hela byggnaden. Huvudsakligen lämnar de sin ”hemmakvarter” bara när de går till de praktiska/estetiska ämnena. Genom att engagera eleverna i hemmakvarterens inredning och utsmyckning hoppas vi fostra ansvar och minska vandalisering på skolan. En bättre miljö bör också öka elevernas trivsel på skolan.

Elever som hör till samma korridor möter samma ämneslärare oavsett årskurs. Dessa lärare tillhör numera samma arbetslag och har också sitt arbetsrum i korridoren. Lärarna har dessutom fått ett större ansvar för att röra sig bland eleverna i vår gemensamma hemmakvarter.

Vi märker redan en förbättrad stämning bland eleverna som borde ge många sidovinster – inte minst i deras studieprestationer. Men jag vill ändå understryka med detta inlägg att skolans förmåga att påverka barnens beteende är högst begränsade och gäller huvudsakligen sådana förebyggande åtgärder. I slutändan har föräldrar ansvaret för att uppfostra sina barn och det är upp till familjen att besluta om konsekvenser för dåligt uppförande. Jag hoppas att föräldrarna uppskattar att personalen är proaktiva om att skapa en god arbetsmiljö för eleverna - och för oss själva. Jag uppmuntrar alla föräldrar att komplettera skolans nya åtgärder med ett samtal hemma om vad som utgör acceptabelt beteende under skoldagen.

Personligen vore jag också tacksam om föräldrar förde en diskussion hemma över acceptabelt språkbruk på en arbetsplats. Vid risken om att framstå som riktigt skolmästaraktig, anser jag att ungdomarnas språkbruk vore en lämplig utgångspunkt för förbättringar. Själv kan jag vara rätt grovt i munnen, när jag befinner mig i sluten sällskap och bedömer att det är OK. Vi vuxna är naturligtvis bättre på att göra sådana bedömningar. Men jag vet inte hur många av er föräldrar skulle trivas på en arbetsplats där det hörs så mycket svordomar som på en skola. Även om de kanske inte menar så illa med sina svordomar, har barn och ungdomar svårt att inse att det kan leda till större konsekvenser.

I en arbetsmiljö som tolererar svordomar har unga människor svårare att uppfatta vart gränsen går för sitt språkbruk. Om det redan är helt OK att svära i sina vanliga utbyten med andra, växer behovet av att ta till sig ett riktigt grovt språkbruk när man blir arg eller vill såra andra. Jag är övertygad att det är ursprunget till problemet med grova kränkningar i dagens skolor. Får barn fritt använda sig av uttryck som ”fan”, ”jävla” och ”helvetes” i kontakt med andra barn – även i vuxen närvaro – blir det lätt att glida över till ”bögjävul”, ”fitta” och ”hora” när man kokar över eller får lust att använda riktigt kränkande kraftuttryck.

Återigen blir jag som lärare begränsad till att vidta förebyggande åtgärder för att stävja en sådan utveckling. Jag förklarar för mina elever att ett av de viktigaste målen i svenskämnet är att kunna avgöra i vilket sammanhang man använder olika språkbruk. Givetvis är det ett tecken att man inte uppnått detta mål om man fritt använder sig av svordomar på en öppen arbetsplats (där det även kan finnas småbarn i närheten).

Givetvis måste sådana varningar kompletteras med ett samtal om våra gemensamma värderingar. Men min erfarenhet är att eleverna bättre förstår och tar intryck av diskussionen när de inser att det egna studieresultatet kan påverkas. Det är också viktigt för alla elever att veta att det finns mycket konkreta konsekvenser för språkbruk som rätteligen bedöms som kränkande. Enligt den nya lagen från i våras är det numera brottsligt att kränka andra inom skolan. Alla sådana kränkningar ska anmälas och skolan har en handlingsplan för att ta itu med sådana förseelser.

Det är också viktigt i denna diskussion att inte ger barnen intrycket att man som lärare är moralist eller pedant. Jag är noga med att understyrka att det finns befogad plats för kraftuttryck. Den artikeln som klassen läste om den utbrända läraren började med ett direkt citat; ”Din jävla fitta.” Sådant hade läraren fått höra regelbundet och reportern valde att inleda sin text med citatet för att chockera läsaren och betona lärarens utsatthet. Jag förklarade för eleverna att det fanns ett klart syfte med citatet och språkbruket i tidningstexten.

Likväl kan jag använda litteratur eller sångtexter i undervisningen där det förekommer svordomar och andra kraftuttryck. Det är ett led i att hjälpa eleverna att uppmärksamma syftet med skilda stilar och varierande språkbruk. Min mening är inte att moralisera, utan att ge dem verktyg för att kunna medvetet välja hur de vill uttrycka sig.