En dag på bokmässan

Vilken förmån att som nyanställd få erbjudandet att åka iväg med några kolleger till Göteborg!Det var också första gången för mig att både vara i Göteborg och gå på bokmässan - jag som brukar jag bli överväldigad av utbudet i ett vanligt bibliotek. Alltså upplevde jag mina första timmar på mässan som en oändlig snårskog av böcker och montrar, intressanta talare och kända ansikten. Som tur var träffade jag några få bekanta med mer erfarenhet, som hjälpte mig orientera mig bland utbudet lite. Men ännu skönare var möjligheten att få sitta och lyssna på några seminarier; att få vila fötterna och sinnena lite och fundera kring viktiga frågor som rör mitt arbete som pedagog.

Jag valde naturligtvis att gå på seminarier som handlade om unga människor. Det första blev Vad komma skall – att möta framtidens unga läsare:
Ur seminarieprogrammet:
Trender och tendenser i samhället förändras ständigt, och de som snabbast plockar upp dessa är barn och ungdomar, i synnerhet via Internet där många nätplatser utesluter vuxenvärlden och uppfyller ett starkt behov av samhörighet. Vågar vi ignorera Internet eller är det en oöverträffad kanal till barn och ungdomar? Och hur gör vi för att "hänga med" i den snabba utvecklingen?

På panelen fanns Thomas Fürth, Kairos Future, som förmedlar framtids- och omvärldsanalyser, Tomas Tobé, Pronto Communication, som kartlägger de ungas företeelser på Internet, och Gunilla Olofsson, chef på Rabén & Sjögren, som har erfarenhet av att ha tagit fram många succéer inom barn- och ungdomslitteraturen.

Den klart yngsta talaren, Tomas Tobé, började med att förklara hur han kartlägger unga i deras "nätmiljöer", dvs. ställen där de numera väljer att socialisera, och rådger företag i hur man utnyttjar den nya tekniken för att nå denna målgrupp. Förlagschefen Gunilla Olofsson berättade hur branschen stimulerades av Harry Potter, och kallade den succén en revival för den stora breda berättelsen. Thomas Fürth drog en parallel med begreppet Storytelling, som blivit ett modeord; i en tid när pris och kvalitet på varor tas för givet (eftersom de standardiserats tack vare tekniken) får olika producenter nu konkurrera med sin "story", dvs. genom att skapa ett sammanhang kring sitt märke (t.ex. ICA-reklamen på TV). Vidare definierade han ungdomar nuförtiden som "individuella kollektivister", eller "The You-Me-We Generation". Fürth menade att dagens unga mer än någonsin tidigare söker sig till grupper, samtidigt som de ärvt och vidare utvecklat den tidigare generationens individualism. Resultatet blir att unga surfar mellan olika gemenskaper med vilka de - under åtminstone en tid - identifierar sig.
Nät-communities som Playahead erbjuder sådana möjligheter. Men unga kan byta miljö och grupptillhörighet lika snabbt och naturligt som de ändrar telefonlistan i sin nyinförskaffade mobil, däri bekantskapskretsen vanligen definieras.

Betyder det att dagens unga längtar tillbaka till berättelsen? Kan det komma en positiv respons till de nya medierna, som vanligtvis beskylls för att ha splittrat koncentrationsförmågan hos unga, och skapat en generation av svaga läsare?
Förlagschefen verkade inte så säker. Harry Potter hade överraskat branschen och det finns ingen som vågar förutsäga vilka manus kan bli nästa supersuccé. Ungdomar är nyckfulla, verkade hennes uppfattning vara. Däremot hade hon vissa tips om hur vuxna kan uppmuntra sina ungar att bli starka läsare. Sluta aldrig läsa högt för dem, lydde hennes råd, men jag tänkte på hur en kollektiv suck hade hörts när jag sist förslog att jag skulle läsa högt för dem.

Visst finns det situationer där det fortfarande fungerar men skolmiljön har svårt att konkurrera med de färgspråkande och snabbväxlande miljöer och medier där ungdomar numera inhämtar sina intryck. Svårare än så verkar det bli att smälta in bland bruset av MP3-musik och det avskalade slangkryddade korridorsnack som omger eleverna utanför klassrummet. Somliga elever uppskattar verkligen kontrasten som högläsning erbjuder, men i min erfarenhet brukar det ändå vara de som redan har läsvana och gillar läsning i alla dess former. Eleverna som vi helst vill nå brukar sällan vilja lyssna på sin lärare läsa högt. Deras koncentrationsförmåga brukar vara alltför låg för att få mycket behållning av högläsning i storgrupp.
Ändå vore det bra, tänkte jag, om man aldrig upphörde med metoden att läsa högt för eleverna. Som ung lockades de alla in i berättelsens värld på det sättet. De måste finnas något i det råd som förlagschefen gav oss.

Min spontana tanke blev att skolan måste anpassas till den nya verkligheten också rumsligt. Kanske borde det finnas ett särskilt rum för högläsning på skolan, som kunde bokas i förväg och utnyttjas regelbundet. Ett sådant rum skulle eleverna vara med och utforma och helst skulle det skilja sig markant från vanliga klassrum. Mysigt och tyst skulle det behöva vara, med varma lugna färger och bekväma möbler. Det skulle också behöva utrustas tekniskt så att bilder och även ljudslingor kunde användas. Dagens unga har inga problem med att fördela sin uppmärksamhet, i själva verket tilltalas de av upplevelser där flera saker pågår samtidigt. Jag föreställer mig ett rum där läraren läser högt ur en roman, samtidigt som eleverna får se stora stillbilder ur verkets filmatisering. Eller varför inte icke-figurativa och suggestiva bilder ur modern konst? Allt för att inge en stämning och tilltala lyssnarens alla sinnen samtidigt. Man skulle kunna inleda och avsluta högläsningen med stämningsfull musik, för att rama in berättelsen och gör lektionen till en regelrätt föreställning. Även interaktiva inslag skulle kunna förekomma, med elever som får läsa upp vissa stycken – säg, en dialog – från en projicerad text på väggen. Det skulle kunna bli en multimediemiljö där rösten och berättelsen får huvudfokus.

Tomas Tobé kom med flera idéer om hur man skulle kunna göra läsning mer tillgänglig för unga människor. Han berättade om bibliotek som har börjat lägga ut talböcker på nätet som kan laddas hem på en MP3-spelare. Varför inte lägga ut de första kapitlen på ungdomsböcker på Internet, för att locka in läsaren i berättelsen och får dem att låna eller köpa boken för att fortsätta läsa? Här påmindes jag av flera utmärkta sajter under temat "First Chapters", där man kan läsa de första kapitlen av nyutgivna romaner på engelska. Tyvärr finns sällan de böckerna tillgängliga här i Sverige för att kunna fortsätta läsa. Men varför finns inte något liknande för svenska barn- och ungdomslitteratur?

Tobé förklarade hur de svenska förlagen har visserligen skapat något slags närvaro på Internet, men att oftast stannar dessa satsningar på katalognivå, där utbudet skyltas och beställning kan göras. Han efterfrågade mer interaktiva tjänster där unga läsare recenserar böcker och själva skriver berättelser för allmän beskådning. Förlagschefen kontrade med att berätta att sådant har förlagen gjort, men utan att Internetsidorna fanns tillgängliga där i föreläsningssalen på storbild (och varför inte?) var det svårt att bedöma hur seriösa den satsningen hade blivit.

Igen tänkte jag på en sajt som redan finns och där flera av mina tidigare elever skrivit. Det heter sockerdricka och verkar vara väldigt populär bland unga människor med egna starka drivkraft att läsa och skriva. Men det verkade inte som om paneldeltagarna kände till det, och där någonstans stannade diskussionen av. Budskapet verkade vara att Internet är ett nödvändigt ont om vuxna ska kunna hjälpa unga in i läsandets värld, men att ingen bland den äldre generationen verkar veta hur eller var man ska börja. Utanför föreläsningssalen fanns en sällan skådad och mycket febril aktivitet att marknadsföra böcker men den framtida kundkretsen - som till skillnad från sina föräldrar har vuxit upp med nedladdade låtar i MP3:n, TV- och videospel med fantastisk grafik, och filmer av alla slag brända på skivor - verkar inte man intressera sig för särskilt mycket (Detta seminarium hölls förresten i mässhallens allra största konferensrum men var endast mycket glest besökt.).

Värnar inte branschen sin framtid?

Under lunchen samtalade jag och några kolleger vidare om ämnet. Vi pratade om att datorn i alla fall är ett interaktivt verktyg – till skillnad från exempelvis TV:n. Interaktiviteten måste utnyttjas för att locka unga in i läsandet. De elever som är svåraste att nå med böcker har oftast för vana att söka det de vill på Internet, vare sig det är musik, film, spel eller något nytt dataprogram. Nämner man en intressant bok för dem vill de kunna hitta det lätt och kolla in det omedelbart. Vi gillade alltså Tomas Tobés förslag på att lägga ut inledande kapitel på ungdomsböcker på nätet. I Stockholm finns det redan möjlighet via Stadsbibliotekets hemsida att söka bland böcker och ta reda på vilket bibliotek de finns på, i hur många upplagor och om de finns inne eller är utlånade – samt när de lämnas tillbaka. Kunde man alltså få läsa några sidor eller kapital ur en bok vore det en enkel sak att sedan införskaffa boken. På det sättet kunde man även locka fler unga in i biblioteket!

Det borde nämnas också att Tomas Tobé uppgav bloggning som ett tecken på att ungdomar har lust att skriva och samtala om saker som är viktiga för dem. Unga människor har börjat blogga och läsa varandras bloggar (Denna blogg nämndes som särskilt intressant och populär.) En ung människa med skrivlust är allt oftast en som också läser mycket. Alla medel ska då sättas in för att underlätta skrivande för dem. I marginalen ska ni snart få hitta länkar till mina elevers egna bloggar som startades i samband med svenskundervisningens moment i dagboksskrivande. Bloggar har redan blivit en etablerad teknik i USA:s skolor och det vore kul om några av våra elever – och inte minst lärare – på Mariaskolan skulle intressera sig för att vidare utveckla denna mycket blygsam start.

Nästa inlägg: fortsättningen på rapporten från bokmässan. Vi besökte ännu en paneldiskussion om unga människor och den digitaltekniken: Datorn, faktaboken, leken – samverkan eller motverkan?