Om cyberbarn, en moraltant och en datornörd: Allt ska skolan ta hand om!

Min förra blogg om Mats Anderssons bevakning av ungdomssajter fick mig att minnas den andra av två föreläsningar jag hann med på bokmässan; Datorn, faktaboken, leken – samverkan eller motverkan?
Christina Svensson har lång erfarenhet inom barn- och skolbiblioteksvärlden. Hon är medförfattare till Faktaboktipset, i vilken drygt 600 faktaböcker, ett 50-tal cd-rom och ca 100 webbplatser kommenterats. Ylva Ellneby också medverkade, aktuell med nya boken Cyberungar där hon tar upp vad små barn behöver för sin utveckling, samt Olle Westin från Mimers Brunn, som arbetar med att hjälpa lärare att använda Internet och datorer i undervisningen [ur seminarieprogrammet].

Ylva Ellneby antog rollen som moraltant. Hon började med att redogöra för ett besök hon hade gjort på IKEA för att orientera en grupp anställda i unga människors datorvanor. Där fick hon se hur vuxna människor satt och lekte med stora klossar – enkla överdimensionerade Legobitar. Chefen förklarade för henne hur denna vuxenlek, som heter "Serious Play" skapar nya strukturer i hjärnan och gynnar "lateraltankande" hos de anställda. Ellneby tänkte på hur hon tidigare hade sett mindre barn sitta och leka plockepinn - på dator. Då hade hon förundrats över hur en enkel lek som utvecklar barns finmotorik istället hade ersatts av pixlar på en datorskärm. Men på IKEA satt vuxna och lekte med småbarns leksaker. Man fick hålla med om att det var rätt absurt.

Men Ellneby fortsatte med att måla fan på vägen och varna för hur småbarn numera berövas sin rätt till att leka kroppsligt. Hon beskrev hur deras behov av fysisk och mental träning ignoreras när vuxna sätter dem framför datorn. Vidare frågade hon om det egentligen räcker med att lära barn hur de exempelvis undviker snuskgubbar på Internet; "Ska barn behöva träffa sådana människor?". Underförstått var frågan om barn överhuvudtaget ska få använda datorer på egen hand.

Detta var en vecka innan jag fick höra Mats Anderssons föredrag och då tänkte jag inte på mycket mer än det som Tomas Tobé hade på dagens första seminariet sagt om unga människors "socialiserande" på Internet. Då hade jag frågat mig om man verkligen kan tala om socialiserande, när det egentligen handlar om individer som sitter i var sin kammare och kommunicerar digitalt med varandra. Krävs inte fysisk samvaro alls när man umgås?
Jag tänkte också på David Eberhards artikel på DN-debatt nyligen. Överläkaren Eberhard fasar över det svenska samhällets extrema behov av trygghet. Han beklagar hur unga människors utveckling hämmas av vuxenvärldens överbeskyddande mentalitet, där varje möjliga riskfaktor ska helst raderas ur deras liv. På seminariet i Göteborg hade vi ett livslevande exempel på det.

Vad gjorde man förr i tiden?, undrade jag. Diskuterade man allvarligt alternativet att hålla sina barn inomhus på grund av risken att de skulle möta en pedofil därute i det riskfyllda samhället?
Jag menar, visst berättigas exempelvis lagen om cykelhjälm av statistiken över barn som drabbats av hjärnskador. Men jag minns förmiddagarna med min dotter på öppna förskolan, där föräldrar följde efter sina småbarn på ett halvmeters avstånd. Nu när dottern blivit tre år gammal, har föräldrarna ökat avståndet med någon halvmeter när de är tillsammans på lekparken. Ibland undrar jag hur länge det dröjer innan folk börjar sätta knä- och armbågsskydd på barnen. Ska de verkligen behöva ramla och slå sig?

Nu vill jag inte vara roligt på bekostnad av barn som allvarligt skadat sig eller utsatts för övergrep. Men någon rimlig gräns får det vara. Tydligen fick överläkaren Eberhards debattartikel en väldigt positiv respons från DN:s läsare. Vidare verkade Ellenbys resonemang förbise faktum att de allra flesta småbarn i Sverige vistas huvuddelen av sin lektid på dagis, där förskolepedagogerna knappast börjat hålla datorkurser. Hur pass stor är egentligen risken att småbarns hjärnceller blir slöa av att börja knäppa på tangentbordet hemma?
Bakom Ellnebys oro, och även Per Anderssons arbete med att spåra pedofiler på Internet, ligger en mycket större fråga. Det är varför vi vuxna vet eller bryr oss så lite om unga människors datorvanor. Jag tror att det kan finnas flera orsaker.

För flera år sedan fick jag höra en historiker som specialiserar sig på pedagogikens historia. Hon påpekade att vi nu lever i en tid då det är vanligt att barn lär ut färdigheter till vuxna. Främst vad gäller tekniska färdigheter har dagens barn ett försprång. Ingen vuxen idag är främmande för den tanken. För att kunna använda sig av elektroniska apparater eller fullt utnyttja Internet är det ofta en ung människa som vi vänder oss till för hjälp. Men som historikern påpekade, är det faktiskt första gången i människans historia att sådant har skett. Tidigare har det alltid varit de äldres uppgift att undervisa unga. Rollförväxlingen är således ny och vi vuxna har uppenbarligen ännu inte anpassat oss helt. Visst tar vi hjälp av de unga när vi exempelvis ska ställa in den nya DVD-spelaren hemma, men hur många av oss har seriöst funderat på vad ungarna kan mer än vi? Hur många av oss har aktivt undersökt det?

En annan orsak ligger i själva situationen som vi vuxna människor befinner oss i – brist på tid! Fysikern Bodil Jönsson har sammanfattat problemet med ordspråket Ting Tar Tid; "Ser man till den egentliga funktionen håller den tidsbesparande teknologin i allmänhet vad den lovar, nämligen att utföra uppgifter fort." (I tid & otid, 2002). Vidare påminner Jönsson om en variation på det som Aristoteles kallade "naturens rädsla för vakuum";
"Men köphetsen och viljan att göra mer är något hos människa och kulturen som bara ökat. Ju fler prylar vi skaffat för att spara tid, desto fler nya företeelser har vi samtidigt tagit in i våra liv. Utan att ett ögonblick fundera över hur vi skall kunna underhålla dem. Också Ting Tar Tid." (s.87)

Många vuxna upplever att de har för lite tid för barn som har blivit stora nog att använda datorn själv. Kanske man har så fullt upp med att skaffa sig resurserna till att förse barnen med datorer, Mp3-spelare, video- och datorspel att man sedan saknar tid och kraft att fullt sätta sig in tekniken? Dessvärre kan man bli så upptagen med att hjälpa barnen utveckla också andra intressen än den stillsittande datoranvändningen – ridning, hockey, fotboll, kultur, mm – att man blir helt slut och orkar inte bevaka dem dygnet runt på datorn! Utan tvekan är det så för många. Hjärnan och kroppen brister helt enkelt, och intresset och engagemanget minskar därefter.

Således hamnade paneldiskussionen tillbaka på det som numera antas vara ruta ett: "skolans ansvar". Ju mer människor upptäcker att tiden och orken inte räcker till för att skydda barnen från de nya (eller, för all del, även de gamla) farorna ställs högre och högre krav på att skolan ska göra det. Men nu kom uppmaningen från ett oväntat håll; det blev datornörden själv som förespråkade ökade insatser från skolan för att kompensera för datorns övertag i ungdomars liv!

För de som inte vet vad Mimers Brunn är, kan dess korta historik beskrivas som följande: En sajt som en gång startats av en gymnasist och utnyttjades huvudsakligen av elever för att planka uppsatser har nu försökt ryka upp sig och bli till ett intressant pedagogiskt verktyg för både elever och lärare. I flera år har det hört till den upplysta lärares uppgifter att kontrollera att skolarbetena som lämnats in inte haft sitt ursprung någon annanstans och kommit via sajter som Mimers Brunn. Där läggs helt enkelt ut skolarbeten som redan fått högt betyg. Men sajtens grundare har också mognat och nu när han studerar på universitetet i Uppsala (där han – hör och häpna – upptäckt att biblioteket är en utmärkt studiemiljö) har Olle Westin också fått ögonen upp för riskerna som datorn medför. Westin tycker naturligtvis också att det är för jävligt med pedofiler som vistas på barnens chatsidor och nynazister som kidnappar domännamn för att sprida sin vidriga åsikter. Han, som så många andra före honom, menar att skolan skall motverka sådana onda krafter. Indirekt förespråkar han en kompetenshöjning bland lärare för att kunna klara detta. Och givetvis är tanken god. Liksom den rika flora av organisationer som har för uppgift att motverka allt från AIDS till djurplågeri vill man helst jobba förebyggande. Skolan framstår som den naturliga platsen för att möta nästa generationen. Samtliga samhällsinriktade organisationer försöker få en fot innanför skolans väggar för att bära sitt speciella budskap till dagens unga.

Samtidigt vet alla att kunskapssamhället ställer högre krav på elevernas (och därmed lärarnas) ämneskunskaper. Det tas för givet att skolan och förskolan skall utveckla bättre metoder för att stimulera elevernas aktiva kunskapssökande. Det anses en självklarhet att pedagogerna skall vara välutbildade och professionella – samt behöriga. Frågan blir givetvis vad man ska prioritera? Vill vi ha skolan till att utbilda barn eller uppfostra dem? Hur kommer det sig att lösningen för föräldrar som inte mäktar engagera sig i barnens datoranvändning blir att skolan ta över deras ansvar? Som utlänning slutar jag aldrig förvånas över hur vanligt förekommande det är i det svenska samhället att förskjuta problem över till skolans sfär – som om vi inte redan hade tillräckligt att tampas med!

Cyberspanaren besökte Mariaskolan

När Mats Andersson möter elevgrupper på skolbesök brukar han vinna deras förtroende med en utmaning. Han ber dem att snabbt samla alla adresser de kan till olika ungdomssajter på nätet, och han försäkrar dem att han känner till ännu fler. Eleverna tvivlar ju på det och sätter igång febrilt med att skriva sina listor. Men de kommer aldrig i närheten av att överträffa cyberspanaren Andersson. Avgörandet kommer blixtsnabbt när han visar sin overheadfilm på över hundra ungdomssajter, som han lika snabbt ryker bort sedan – det finns ingen anledning att förse dem med ännu fler än de redan kan!

Inför vuxna åhörare skippar han utmaningen. Det vore väl pinsamt att se hur lite de flesta av oss kan om ungdomssäjterna. Istället överrumplas vi med hårresande fakta: Det finns över 4000 män i Sverige som regelbundet söker kontakt med barn på ungdomssajter. Lunarstorm, den största ungdomssajten med över 1,5 miljoner prenumeranter (5 miljoner textmeddelande/ 50 000 bilder per dygn!) anställer endast 9 säkerhetspersonal. Kamrat.com har 80 000 besökare om dygn men totalt bara två anställda.
Mats Andersson är den enda i Sverige som jobbar professionellt med att kartlägga och spåra pedofiler på Internet. Inga poliser gör det. Han har, i egenskap av "barn" på sådana sajter, blivit förförd av något tusentals män på nätet – trots att han aldrig talar sex med dem (Får han någon intim förfrågan svarar han att det är en privatsak.). Enligt Andersson klarar 98% av barnen på sajterna att undvika eller avvisa snuskgubbarnas skriftliga närmanden, men det finns de som inte gör det. Siffrorna talar för sig själva.

Sen kommer det mest skrämmande avslöjandet: Ännu 2005 är det inte olagligt i Sverige att förföra barn skriftligen. Därför kan vuxna män figurera på sajterna helt öppet. Mats Andersson förklarar att vanliga ord som "häst" och "konståkning" drar omedelbar kontakt från vuxna män. Männen kan till och med erkänna sin ålder för barnen och medge att de är för tok för gammal, men sedan skriver de kanske att de "bara ville säga att du har sajtens finaste ögon". För en sådan komplimang får de ofta ett tack. Då är kontakten igång.

Mats Andersson har lyckats spåra och hjälpa polisen gripa förövare som kommit så långt till att ha sex med minderåriga. I flera fall har han långt i förväg känt till gärningsmannens aktivitet på Internet, men utan en lag mot det kunde ingenting göras. Han berättar också att männen utåt verkar helt normal för omgivningen. Bland de som han avslöjat finns en kommunpolitiker. Han känner även till en manlig präst som höll på förföra barn (På Lunarstorm får präster en legitimation som syns på skärmen när de loggar in). Prästen kontaktade Andersson i sin
roll som ung flicka. Under en längre tid chattade de och småningom började prästen fråga om "flickans" sexual erfarenhet, bl.a. om hon var oskuld. Han rådde henne att söka upp en äldre kille första gången, för att minska obehaget. Men ville hon försäkra sig om att förlora oskulden på ett helt smärtfritt sätt, uppmanade prästen henne att helst hitta en medelålders man. Prästen kunde även själv tänka sig hjälpa henne. Skulle hon få svårt att ljuga för föräldrarna och komma iväg till honom, kunde han själv möta föräldrarna i förhand och försäkra dem att det var i andligt sammanhang de skulle träffas. Tack vare Anderssons ingripande har mannen förlorat sin webblegitimation. Han är inte heller präst längre.

Det finns tydligen inga gränser för hur slug förövarna blivit i sina försök att förföra minderåriga. En man inledde sin kontakt genom att uppge att hans vuxna son dött och att han nu skulle bli låtsaspappa när sonens fru och deras flicka flyttade in hos honom. Hon ville så gärna få en bra relationen med flickan och därför sökte han nu kontakt med hennes jämnåriga, för att få träna lite och lära sig vad unga tjejer gillar. Snart började han fråga om menstruationen och annat ännu mer intimt.

Med över hundra ungdomssajter på nätet blir det givetvis svårt att hindra sådana män. Lika slug som de är att söka kontakt med minderåriga, är de också välorienterade bland sajterna och det enorma utbudet som finns där. En sajt heter Skunk. Den ägs av Spray, ett välkänt märke bland Sveriges Internetanvändare och ett av de företagen som det gått bäst för sedan nittiotalet. Skunk är Sprays ungdomssatsning (dess enskilt största inkomstkällan är marknadsundersökningar bland tonåringar). Sajten erbjuder möjligheten att skapa och delta i ett mycket stort antal interna mötesgrupper. Bland de många helt vanliga ämnesområden för mötesgrupperna finns också andra, mer udda rubriker där pedofiler brukar vistas. Det kan heta något så ofarligt som "amatörmodeller", men också "sexlektioner" eller till och med "sex med möbler". Går man in i de grupperna hittar man vuxna män som redan är välkända för Mats Andersson och som helt öppet söker sexuell kontakt med barn. Men det är inte bara kommersiella sajter som drabbas. Även på olika ungdomsmottagningars hemsidor kan det förekomma pedofilverksamhet. Ett vanligt lockbete är att ge sig ut att vara modellagentur. En länk leder ofta till "professionella" hemsidor vars syfte är att få barn att skicka in bilder på sig själva (ett exempel är Bara du och jag, som öppet söker "lätt erotiska" bilder). Men barn kan också få erbjudandet att bli fotograferad helt kostnadsfritt.

Det är också mycket vanligt att dagens unga självmant lägger ut bilder på sig själva på Internet. Snyggast.se är en sajt som till och med de flesta vuxna har hört talas av. Sajten är populär på alla skolor i Sverige. Den får 160 000 besök per dygn och där blir man helt enkelt bedömd för sitt utseende. Att bli utvald till de snyggasta 20 pojkar/tjejer är oerhört populärt. I regel får man mer poäng ju mer man klär av sig och det finns knappt någon gräns till hur långt de unga deltagarna gått för att vinna poäng. Sedan fångas bilderna upp av porrindustrin och används till exempel på sajter för telefonsex. Det förekommer också att ungdomar utnyttjar sajten för att ha webbsex, där man onanerar på webbkamera för varandra. Enligt Mats Andersson är Snyggast.se också Sveriges absolut största sajt för webbprostitution. Unga människor onanerar mot betalt, som kan exempelvis ske genom att köparen fyller på den ungas mobilkort.

Medan det är klart att ungdomar surfar till ungdomssajter för att söka kontakt med varandra och tillfredställa sin nyfikenhet, är det viktigt att inse att sajterna lägger ner oerhörda resurser för att aktivt söka upp ungdomarna. Sex är inte det enda som säljer. Smartbar Sweden är en hemsida där man kan beställa hem ännu icke-narkotikaklassade naturpreparat, som sedan skickas ut paketerat som Mariboukakor. Ett annat slags är populärt nästan uteslutande bland killar; de visar autentiska bilder och filmer från offentliga avrättningar.

Det finns inte några enkla tekniska lösningar för att förhindra barn att bli kontaktade av pedofiler eller lockas in i ett förnedrande och destruktivt beteende på Internet. De skyddsprogram som nu finns på marknaden för att spärra viss Internettrafik är relativt lätt att komma runt. Det finns kodord med vilka man exempelvis kan länka in på sajter som i sin tur länkar vidare för att undvika spärren.

Som vuxen är man inte helt maktlös, det går att hjälpa barn och ungdomar lära sig motstå farorna på nätet. Mats Andersson får stor effekt när han pratar med barn. Men juridiskt finns det inget man kan göra – i Sverige, vill säga. Andersson döljer inte sin uppskattning för samarbetet som han har inlett med Scotland Yard i London, som till skillnad från Sverige har flera heltidsanställda polis som spårar pedofilverksamhet på Internet. De är i stort sett de enda kolleger han har. Men i Storbritannien finns det lag mot att skriftligen förföra barn. Nyligen greps en man som lyckats locka en ung flicka – som i verkligheten var en polis försedd med falsk identitet på nätet. Sådana förövare riskerar 34 års fängelse.

Men Mats Andersson har också svårt att dölja sin frustration över handfallenheten hos svenska politiker vad gäller lagstiftning. Själv har han tagit initiativ till att träffa representanter från samtliga riksdagspartier. Han har erbjudit sina tjänster helt gratis, får han bara komma och föreläsa för dem. Hittills har bara Vänsterpartiet och Moderaterna tackat ja. Justitieministern Tomas Bodström har tidigare ställt sig emot en lagstiftning och menat att existerande lagstiftning räcker. I ett senare uttalande menade han att föräldrainformation är viktigast. Men som åhörare undrar man om Socialdemokraternas och de andra partiernas bristande intresse. Borde inte Mats Andersson beredas stor plats för att föra ut sitt budskap bland vuxna? Varför har han inte synts mer på Sveriges television eller i media? Visserligen har han en stark patos och jobbar ihärdigt, men frågan är hur många vuxna en man kan nå.

En dag på bokmässan

Vilken förmån att som nyanställd få erbjudandet att åka iväg med några kolleger till Göteborg!Det var också första gången för mig att både vara i Göteborg och gå på bokmässan - jag som brukar jag bli överväldigad av utbudet i ett vanligt bibliotek. Alltså upplevde jag mina första timmar på mässan som en oändlig snårskog av böcker och montrar, intressanta talare och kända ansikten. Som tur var träffade jag några få bekanta med mer erfarenhet, som hjälpte mig orientera mig bland utbudet lite. Men ännu skönare var möjligheten att få sitta och lyssna på några seminarier; att få vila fötterna och sinnena lite och fundera kring viktiga frågor som rör mitt arbete som pedagog.

Jag valde naturligtvis att gå på seminarier som handlade om unga människor. Det första blev Vad komma skall – att möta framtidens unga läsare:
Ur seminarieprogrammet:
Trender och tendenser i samhället förändras ständigt, och de som snabbast plockar upp dessa är barn och ungdomar, i synnerhet via Internet där många nätplatser utesluter vuxenvärlden och uppfyller ett starkt behov av samhörighet. Vågar vi ignorera Internet eller är det en oöverträffad kanal till barn och ungdomar? Och hur gör vi för att "hänga med" i den snabba utvecklingen?

På panelen fanns Thomas Fürth, Kairos Future, som förmedlar framtids- och omvärldsanalyser, Tomas Tobé, Pronto Communication, som kartlägger de ungas företeelser på Internet, och Gunilla Olofsson, chef på Rabén & Sjögren, som har erfarenhet av att ha tagit fram många succéer inom barn- och ungdomslitteraturen.

Den klart yngsta talaren, Tomas Tobé, började med att förklara hur han kartlägger unga i deras "nätmiljöer", dvs. ställen där de numera väljer att socialisera, och rådger företag i hur man utnyttjar den nya tekniken för att nå denna målgrupp. Förlagschefen Gunilla Olofsson berättade hur branschen stimulerades av Harry Potter, och kallade den succén en revival för den stora breda berättelsen. Thomas Fürth drog en parallel med begreppet Storytelling, som blivit ett modeord; i en tid när pris och kvalitet på varor tas för givet (eftersom de standardiserats tack vare tekniken) får olika producenter nu konkurrera med sin "story", dvs. genom att skapa ett sammanhang kring sitt märke (t.ex. ICA-reklamen på TV). Vidare definierade han ungdomar nuförtiden som "individuella kollektivister", eller "The You-Me-We Generation". Fürth menade att dagens unga mer än någonsin tidigare söker sig till grupper, samtidigt som de ärvt och vidare utvecklat den tidigare generationens individualism. Resultatet blir att unga surfar mellan olika gemenskaper med vilka de - under åtminstone en tid - identifierar sig.
Nät-communities som Playahead erbjuder sådana möjligheter. Men unga kan byta miljö och grupptillhörighet lika snabbt och naturligt som de ändrar telefonlistan i sin nyinförskaffade mobil, däri bekantskapskretsen vanligen definieras.

Betyder det att dagens unga längtar tillbaka till berättelsen? Kan det komma en positiv respons till de nya medierna, som vanligtvis beskylls för att ha splittrat koncentrationsförmågan hos unga, och skapat en generation av svaga läsare?
Förlagschefen verkade inte så säker. Harry Potter hade överraskat branschen och det finns ingen som vågar förutsäga vilka manus kan bli nästa supersuccé. Ungdomar är nyckfulla, verkade hennes uppfattning vara. Däremot hade hon vissa tips om hur vuxna kan uppmuntra sina ungar att bli starka läsare. Sluta aldrig läsa högt för dem, lydde hennes råd, men jag tänkte på hur en kollektiv suck hade hörts när jag sist förslog att jag skulle läsa högt för dem.

Visst finns det situationer där det fortfarande fungerar men skolmiljön har svårt att konkurrera med de färgspråkande och snabbväxlande miljöer och medier där ungdomar numera inhämtar sina intryck. Svårare än så verkar det bli att smälta in bland bruset av MP3-musik och det avskalade slangkryddade korridorsnack som omger eleverna utanför klassrummet. Somliga elever uppskattar verkligen kontrasten som högläsning erbjuder, men i min erfarenhet brukar det ändå vara de som redan har läsvana och gillar läsning i alla dess former. Eleverna som vi helst vill nå brukar sällan vilja lyssna på sin lärare läsa högt. Deras koncentrationsförmåga brukar vara alltför låg för att få mycket behållning av högläsning i storgrupp.
Ändå vore det bra, tänkte jag, om man aldrig upphörde med metoden att läsa högt för eleverna. Som ung lockades de alla in i berättelsens värld på det sättet. De måste finnas något i det råd som förlagschefen gav oss.

Min spontana tanke blev att skolan måste anpassas till den nya verkligheten också rumsligt. Kanske borde det finnas ett särskilt rum för högläsning på skolan, som kunde bokas i förväg och utnyttjas regelbundet. Ett sådant rum skulle eleverna vara med och utforma och helst skulle det skilja sig markant från vanliga klassrum. Mysigt och tyst skulle det behöva vara, med varma lugna färger och bekväma möbler. Det skulle också behöva utrustas tekniskt så att bilder och även ljudslingor kunde användas. Dagens unga har inga problem med att fördela sin uppmärksamhet, i själva verket tilltalas de av upplevelser där flera saker pågår samtidigt. Jag föreställer mig ett rum där läraren läser högt ur en roman, samtidigt som eleverna får se stora stillbilder ur verkets filmatisering. Eller varför inte icke-figurativa och suggestiva bilder ur modern konst? Allt för att inge en stämning och tilltala lyssnarens alla sinnen samtidigt. Man skulle kunna inleda och avsluta högläsningen med stämningsfull musik, för att rama in berättelsen och gör lektionen till en regelrätt föreställning. Även interaktiva inslag skulle kunna förekomma, med elever som får läsa upp vissa stycken – säg, en dialog – från en projicerad text på väggen. Det skulle kunna bli en multimediemiljö där rösten och berättelsen får huvudfokus.

Tomas Tobé kom med flera idéer om hur man skulle kunna göra läsning mer tillgänglig för unga människor. Han berättade om bibliotek som har börjat lägga ut talböcker på nätet som kan laddas hem på en MP3-spelare. Varför inte lägga ut de första kapitlen på ungdomsböcker på Internet, för att locka in läsaren i berättelsen och får dem att låna eller köpa boken för att fortsätta läsa? Här påmindes jag av flera utmärkta sajter under temat "First Chapters", där man kan läsa de första kapitlen av nyutgivna romaner på engelska. Tyvärr finns sällan de böckerna tillgängliga här i Sverige för att kunna fortsätta läsa. Men varför finns inte något liknande för svenska barn- och ungdomslitteratur?

Tobé förklarade hur de svenska förlagen har visserligen skapat något slags närvaro på Internet, men att oftast stannar dessa satsningar på katalognivå, där utbudet skyltas och beställning kan göras. Han efterfrågade mer interaktiva tjänster där unga läsare recenserar böcker och själva skriver berättelser för allmän beskådning. Förlagschefen kontrade med att berätta att sådant har förlagen gjort, men utan att Internetsidorna fanns tillgängliga där i föreläsningssalen på storbild (och varför inte?) var det svårt att bedöma hur seriösa den satsningen hade blivit.

Igen tänkte jag på en sajt som redan finns och där flera av mina tidigare elever skrivit. Det heter sockerdricka och verkar vara väldigt populär bland unga människor med egna starka drivkraft att läsa och skriva. Men det verkade inte som om paneldeltagarna kände till det, och där någonstans stannade diskussionen av. Budskapet verkade vara att Internet är ett nödvändigt ont om vuxna ska kunna hjälpa unga in i läsandets värld, men att ingen bland den äldre generationen verkar veta hur eller var man ska börja. Utanför föreläsningssalen fanns en sällan skådad och mycket febril aktivitet att marknadsföra böcker men den framtida kundkretsen - som till skillnad från sina föräldrar har vuxit upp med nedladdade låtar i MP3:n, TV- och videospel med fantastisk grafik, och filmer av alla slag brända på skivor - verkar inte man intressera sig för särskilt mycket (Detta seminarium hölls förresten i mässhallens allra största konferensrum men var endast mycket glest besökt.).

Värnar inte branschen sin framtid?

Under lunchen samtalade jag och några kolleger vidare om ämnet. Vi pratade om att datorn i alla fall är ett interaktivt verktyg – till skillnad från exempelvis TV:n. Interaktiviteten måste utnyttjas för att locka unga in i läsandet. De elever som är svåraste att nå med böcker har oftast för vana att söka det de vill på Internet, vare sig det är musik, film, spel eller något nytt dataprogram. Nämner man en intressant bok för dem vill de kunna hitta det lätt och kolla in det omedelbart. Vi gillade alltså Tomas Tobés förslag på att lägga ut inledande kapitel på ungdomsböcker på nätet. I Stockholm finns det redan möjlighet via Stadsbibliotekets hemsida att söka bland böcker och ta reda på vilket bibliotek de finns på, i hur många upplagor och om de finns inne eller är utlånade – samt när de lämnas tillbaka. Kunde man alltså få läsa några sidor eller kapital ur en bok vore det en enkel sak att sedan införskaffa boken. På det sättet kunde man även locka fler unga in i biblioteket!

Det borde nämnas också att Tomas Tobé uppgav bloggning som ett tecken på att ungdomar har lust att skriva och samtala om saker som är viktiga för dem. Unga människor har börjat blogga och läsa varandras bloggar (Denna blogg nämndes som särskilt intressant och populär.) En ung människa med skrivlust är allt oftast en som också läser mycket. Alla medel ska då sättas in för att underlätta skrivande för dem. I marginalen ska ni snart få hitta länkar till mina elevers egna bloggar som startades i samband med svenskundervisningens moment i dagboksskrivande. Bloggar har redan blivit en etablerad teknik i USA:s skolor och det vore kul om några av våra elever – och inte minst lärare – på Mariaskolan skulle intressera sig för att vidare utveckla denna mycket blygsam start.

Nästa inlägg: fortsättningen på rapporten från bokmässan. Vi besökte ännu en paneldiskussion om unga människor och den digitaltekniken: Datorn, faktaboken, leken – samverkan eller motverkan?

Vad är en blogg?

En blogg är en personlig nätsida som:

• innehåller mest nyheter.
  
• uppdateras regelbundet.
  
• tar dagboksform, med de senaste inslagen högst på sidan.
  
• är utformad med ett specialdesignat interaktivt verktyg.
  
• brukar skapas och drivas av en enda person, ibland anonymt.
  

Inslagen på en blogg:

• brukar vara text (inklusive externa länkar), ibland med bilder och allt oftare även ljud och video.
  
• kan kommenteras av besökare.
  
• arkiveras på bloggen och är tillgängliga där för alltid.
  

Alltså liknar en blogg en personlig hemsida, förutom att den:

• är lättare att skapa och uppehålla och är därför mer aktiv samt blir oftare uppdaterade.
  
• uppmuntrar en mer personlig stil och mer öppenhjärtiga synpunkter.
  
• kraftigt uppmuntrar diskussion med besökare och andra bloggare.
  
• skapar en standard global format för bloggar (layouten har två eller tre spaltar, det förekommer kommentarer om inslag och det finns RSS, Really Simple Syndication).

ur Handbook for Bloggers and Cyber-Dissidents, utgiven av Reporters Without Borders