3 000 ord om Oom

Så satt man där igen, i en utsliten och underuppskattad publik, i en jättesal dit man kommenderades av chefen – i detta fall den allra högsta chefen, själva förvaltningschefen.

Inte visste man mer än så egentligen; närvaro var obligatorisk och folk från förvaltningen skulle tala. Men den erfarna och väderbitna skolanställda vet nog vad som komma skall. Och efter den föreskrivna välkomsthälsningen av högsta hönsen (eller tuppen, eller vad man nu ska kalla honom i dessa genusmedvetna dagar), kom vi till saken.

Jag hade gissat att huvudtalaren skulle bli en komiker, alternativt någon välkänd ”motivatör”, som det så tjusigt heter - kanske den enda yrkestitel som förvaltningschefen inte hade räknat upp under sitt samlingsbegrepp ”lärare”. Tänk förresten om någon landstingschef som talade inför sina samlade anställda valde att kalla samtliga yrkeskategorier för ”läkare”. Nog skulle de som genomgått läkarutbildningen ser lite konsternerade ut. Men vi lärare ska tydligen känna oss hedrade av att höra hur vår yrkestitel urvattnats på det sättet. Ja, alla är vi lärare egentligen.

Jörgen Oom blev ett utmärkt val på alla sätt och vis. Cheferna är inte så långt skilda från verksamheten (somliga skulle kanske säga verkligheten) att de inte vet att i sådana tider av nedskärningar och påbud uppifrån behöver vi lärare mest ett gott skratt, samt en hel del småfniss.

Naturligtvis behöver vi också chansen att reflektera över vår arbetssituation på ett positivt och konstruktivt sätt. Precis som i alla andra yrken behöver man både andepaus och tankepaus, och i effektivitetens namn ska de allra helst inträffa samtidigt! Allra mest behöver lärare så här mitt på höstterminen påfyllning; att fyllas på med tankar utifrån, helst i form av roliga men tänkvärda vitsar. Så tog man emot Jörgen Oom med ett förväntansfullt leende på läpparna!

Jörgen är en lagom lång, lagom snygg, ganska vältränad lite högre medelålders man med både humor och hjärna – bra valt inte minst med tanke på att den stora majoriteten i varje lärarpublik är medelålders kvinnor. Innan man hade fått syn på dagens charmerande motivatör (eller motiverande charmör) hörde man naturligtvis hans presentation från konferencieren: Jörgen Oom är psykolog som varit verksam som motivatör och mental tränare för några av Sveriges mest framgångsrika elitidrottare.

Det behövde inte sägas mycket mer för att vinna publikens förtroende, i alla fall när han bestiger scenen och det syns att han inte ser ut som en lönnfet frikyrkopredikant från Kivik – vilket är just hur jag skulle beskriva både utseendet och framtoningen hos den första motivatör jag någonsin fick höra på en lärarkonferens för sisådär 10 år sedan (på eftermiddagen fick han tona ner sitt framställande lite, efter att ha tagit emot kritiken från somliga åhörare om att han gjorde ett alldeles för ”burdust” intryck).

Men konkurrensen inom branschen har säkert hårdnat sedan dess. Numera har kanske professionella motivatörer egna personliga tränare (en förmån från ens samarbete med högpresterande företag som SATS?). Kanske till och med en kostrådgivare. Säkert besöker de komediklubbar på fritiden, nu när det finns sådana i Sveriges större städer. I varje fall visade sig Per Oom vara ett utmärkt val på alla sätt och vis – fast kanske mest från chefernas perspektiv.

Till sin fördel började Oom med att ödmjukt distansera sig från den där tjusiga presentationen. Visst är han psykolog, ”men det får man inga poäng för”. Och så följde dagens första skämt, om hur folk föreställer sig psykologer som djupingar utan några svar alls, alternativt något slags legitimerade utövare av svartmagins konster som hypnotism. Ha ha, vilken avslappnad typ!

Fast inte riktigt uppriktig, eller? Kanske han bara glömde i nervositetens ögonblick, med strålkastarna i ögonen och den jättelika Jörgen på skärmen alldeles bakom sig, att det var ett gäng lärare han talade inför. Det är svårt att föreställa sig en akademikergrupp vars professionalitet mer ifrågasatts, vars status har sjunkit ännu mer än deras lön tappat köpkraft de senaste decennierna.

Har inte psykologer status? Kanske inte bland de där supereffektiva företagartyper som Jörgen brukar tala inför. Men jag vågar gissa att hos lärare har psykologer fortfarande en hel del status. Yrkesgruppen förekom i alla fall inte i förvaltningschefens uppraderande av underkatagorier till ”lärare” – trots att det fortfarande finns några skolpsykologer i Sveriges huvudstad, till och med i publiken. Status har de också hos blivande högskolestudenter, vars intresse gör psykologlinjen mycket eftertraktad och sällan kritiserad, till skillnad från landets lärarutbildningar som blivit fulltständigt sågade senaste åren.

Men ha ha, ha ha… visst gick vi med på Jörgens första skämt. Han bjöd på sig själv och det är en bra pedagogs mest uppskattade drag. Och det där med att bemötas med misstänksamhet över sitt yrkesval, att ens professionalitet misstänkas redan från första mötet, det där kunde de allra flesta i vår publik känna sig igen i.

Fördel Jörgen Oom.

Skämten och skrattet fortsatte, länge. Så länge faktiskt att man började undra lite över när Jörgen skulle komma till sitt poäng – det där som vi i publiken inte nödvändigtvis skulle känna igen, som faktiskt innebar något nytt och tänkvärt.

Som amerikan som har bott i Sverige i över 20 år, började jag också undra hur länge det ska betraktas som skitroligt att driva med svenskar och svenskhet; om hur lagom mesiga och lagom gnälliga och… ja, hur pass LAGOM vi är här i trygghetsnarkomanis land.

Andra sidan av samma fråga är förstås, hur länge ska det anses som positivt att vara ”osvensk”? Jörgen utnyttjar dessa knep rätt mycket – för att inte säga för mycket. Ändå verkar han träffar rätt varje gång. Svenskar älskar att skratta åt sig själva, åt den berömda Jantelagen och besattheten med allt som är lagom.

Lite mindre roligt är det kanske för oss i publiken som inte är svenska. Javisst skrattar vi med, vi känner igen dessa drag i vår omgivning och kanske även lite i oss själva. Men det går inte riktigt hem hos oss eftersom vi inte startar från samma utgångspunkt, att Sverige och svenskar egentligen är ett lagomt löjligt land och folk. Vi har ju valt att bo här.

Jörgen känner verkligen sin publik och dess inre splittring. Trots mångfalden som senaste årtionden börjat uppstå både utåtsett och även inuti, i hur folk tänker och känner, finns det fortfarande ett gemensamt drag som bara kan beskrivas som en paradox, en inneboende motsägelse som de flesta här i Sverige inte verkar ha lyft sig ur. Jag syftar på den där tysta tron på att Sverige förmodligen har byggt den bästa av alla möjliga samhällen, samtidigt som nationen lider av en utbredd mindervärdeskomplex. Till och med Jörgen bekräftade det, när han nämnde att han har rest över hela världen och inte finns det någonstans bättre än Sverige. Sedan fortsatte han att bygga nästan hela sitt roliga resonemang på att vi egentligen inte duger.

Men OK, han menar inget personligt. De flesta åhörarna medger för sig själv att man också kan fastna i det negativa ibland och bli lite gnällig. De som saknar sådan självkännedom, som tänkte istället på vissa kolleger i sitt sällskap som ”verkligen” behövde höra allt detta, blev målet för ännu ett vitsigt skämt av Jörgen när han påminde oss om att varje gång man pekar mot någon annan, finns fyra fingrar som pekar tillbaka mot sig själv.

Småningom kom Jörgen fram till sitt huvudpoäng, om vikten om att ändra ens mental inställning och med det även omgivningens (eftersom allting ändå börjar med en själv). Då började jag undra om det som han kallar för PPP (”Proud People Perform”- alltid på engelska, dessa deviser). Huvuddelen av Jörgens långa lustiga föredrag hade gått ut på att klanka ner på våra vanligaste negativa drag. Men första principen av de tio som han menar kan leda till självförlösning och ökad produktivitet är att man ska vara stolt över sig själv!

Bygger man verkligen upp publikens stolthet genom att först dissekera allt som de redan gör fel? Eller var det bara psykologens strategi, att först bryta ner åhörarens försvar genom att stapla roligt exempel efter roligt exempel på hur löjliga och trångsynta ”vi” svenskar kan vara? Inbilla dig inte ett ögonblick att sådant hade fungerat om den därframme hade varit utlänning. För detta krävs en äkta svensk, men gärna en sådan som har rest oerhört mycket – som är, vill säga, lite osvensk. Jörgen missade inte ett tillfälle att påminna oss om att han egentligen är lika hemma utomlands som hemma.

Som pedagog behövde jag knappast fundera över om samma strategi skulle fungera i klassrummet. Vår pedagogik bygger redan på att samtliga individer helst ska känna sig stolta (eller åtminstone på att de duger!). Vi vet hur viktig bekräftelse är för elevernas självkänsla och självförtroende. Skulle jag börja lektionen med att först få eleverna att skratta över hur enfaldigt de kan bete sig, tror jag knappast på min förmåga att vända på steken förrän lektionens slut (fast kanske jag skulle kunna få dem att joddla lite).

Men vi var väl inte barn och ungdomar i Jörgens publik! Lite självdistans har vi vuxna förmågan till. Det är säkert sund psykologi att skratta åt sig själv i en timme innan man får höra hur man skulle kunna bli en positivare och produktivare medarbetare. Liksom det ger inspiration att blicka utåt, speciellt mot Amerika, som alla vet är fritankarnas förlovade land.

Fast som amerikan (AMER… I CAN) kan jag försäkra mina läsare att om någon i mitt hemland skulle börja sitt inspirerande tal med att skämta i en timme om hur dumma, lata och trångsynta vi amerikaner är, och om hur mycket mer innovativ omvärlden har blivit, skulle talaren förmodligen få smaka på lite ruttna tomater där framme på scenen - inte bokstavligen kanske, men inte heller skulle flera tusen personer bara sitta som en teaterpublik och skratta. Många skulle rösta med sina fötter och bara lämna lokalen. Någon smart typ skulle troligen stiga upp och ställa en vass fråga och kanske få gult kort av Jörgen, som den lilla bebis som grät lite.

Bebisen blev ytterligare ett bevis på att Jörgen glömde vilken publik han talade inför. Vi skolanställda har knappast svårt att koncentrera oss trots barnbuller. Jag satte inom några rader till barnet och mamman och hade inte reagerat alls förrän Jörgen pekade ut dem mitt i sitt föredrag. Men kanske Jörgen stördes? Tänk nytt Jörgen! Skulle vi lärare hota med att skicka ut elever varje gång de hördes lite, skulle lektionssalen snart gapar tomt. Bjud på dig själv lite och dra ett skämt om att åtminstone finns det en i publiken som fastnat i skrattet.

Det var en kollega som påpekade för mig efteråt att det kanske var Jörgens strategi att provocera lite, för att få oss i publiken att diskutera hans mest kontroversiella punkter efteråt. Nu syftar jag inte på Jörgens utgångspunkt om att det finns en massa ”döda hästar” i publiken. Det gick som sagt så bra som helst. Utan de mest kontroversiella saker som Jörgen hade att säga gällde skolverksamhet, nämligen frånvaro och skriftliga omdömen.

Om skolans dåliga koll på frånvaro verkar Jörgen vara tillräckligt insatt för att uttala sig fördömande – och det fanns knappast någon i publiken som inte höll med honom. Skolk är skamfyllt för skolan och borde omtalas högt varenda gång man ser över verksamheten. Men lite mindre koll har förmodligen Jörgen över vilka verktyg vi har att tillgå i vår kamp att förmå ungdomar - och föräldrar - att stävja skolket.

I Stockholms kommunala skolor finns det numera ett kraftigt sådant verktyg, som heter Skolwebben. Via Internet ska alla elevers närvaro registreras dagligen och tack vare att deras föräldrar också ska ha tillgång till registret kan de omedelbart se om deras barn har uppfyllt sin skolplikt den dagen. Vips borde skolket vara väck. Skolwebben är väldigt påkostad och har en massa fiffiga funktioner för att förbättra skolans externa kommunikation med föräldrar. Vi lärare borde vara mycket tacksamma för sådana tekniska framsteg som underlättar för administration, en del av jobbet som vuxit enormt senaste årtionden. Men problemet är att varken föräldrar eller grundskolorna kan fullt utnyttja Skolwebbens frånvarorapporteringsfunktion.

För det första försvåras frånvarorapportering av att alltför många lärare inte har tillgång till Skolwebben i klassrummet (De få elevdatorerna i klassrummen får ej kopplas till lärarnätverket). Läraren måste därför utföra en dubbelrapportering genom att först skriva för hand i sin lärarkalender och föra in det på datorn senare. Sedan ska elevernas frånvarorapporter skrivas ut – eftersom de inte går att skicka hem via e-post. Utskriften får eleven i handen högst en gång i veckan, eftersom det också innebär ett merarbete. Slutligen ska läraren ta tillbaka de skriftliga rapporterna där det finns något fel – allt oftast pga. att föräldrarna aldrig hört av sig för att anmäla elevens frånvaro till att börja med. I fall föräldrar godkänner frånvaron i efterhand, ska läraren gå tillbaka inne i Skolwebben för att ändra den ursprungliga rapporten. Och så går det runt, vecka efter vecka, med hjälp av de två datorer som kanske sex medarbetare ska samsas om i lärarnas arbetsrum.

Tydligen ska man inte behöva öka medarbetarnas datortillgänglighet bara för att man infört ett datorbaserat system för frånvarorapportering (och bokning av utvecklingssamtal, samt införing av bedömningsunderlaget för samtalet, och betygsregistrering, och gud vet vad mer som finns där eftersom man aldrig får tid att ens utforska Skolwebbens alla verktyg). Men till skillnad från förr i tiden, när man rapporterade frånvaron på klasslistor uppsatta i lärarrummet, har man som lärare inte längre snabbt översikt på hela klassens frånvaro under veckan. På Skolwebben måste man istället öppna varje elevs individuella frånvarorapport. Visst är det underbart med tekniken!

Har man tre fyra högstadieelever som gärna skolkar då och då, krävs det någon timme per vecka bara för att ha koll på dem, utöver tiden det tar att föra in frånvaro för de 23 lektioner man har. Varför tar inte föräldrar sitt ansvar och kollar själva? Det är en jävla bra fråga (till skillnad från de pinsamma frågor som konferencieren matade skolförvaltningschefen med). Svaret är att efter tre terminer i bruk har föräldrarna ännu inte tillgång till Skolwebben!

Bara för att staden har bekostat ett helt fantastiskt och fullt utrustade datasystem för frånvarorapportering och elevdokumentation, betyder inte att man sett till att den utnyttjas. Det ligger nämligen i varje skolas enskilda ansvar att se till att lärarna kompetensutvecklas för att faktiskt kunna använda systemet som det är tänkt. Men någon datorkurs för samtliga anställda har man knappast råd med nu i nedskärningars tidevärv, låt vara för att bjuda in samtliga föräldrar för att visa dem hur det är tänkt att fungera.

Skolan förväntas prioritera själv bland dess olika utgifter, och nya påkostade datorsystem innebär att något annat måste sparas in, för något generellt anslag från staden för att kunna implementera det nya systemet finns inte. Om skolan går över budget finns risken att dess ekonomi tvångsförvaltas av utbildningsförvaltningen. Det konstiga är bara att sådan tvångsförvaltning inte riskeras om man nu inte använder det tjusiga nya verktyget som staden bjuder skolorna på, bara om man går över budget för att kunna fullt implementera det. Ändå lyder skolledningar och lärare och kopplar upp sig till ett system som varken är färdigt utvecklade eller ens motverkar skolk.

Kanske dagen konferencier hade kunnat fråga förvaltningschefen om det här lilla dilemmat. Men hennes funktion är nog inte att komma med relevanta frågor, utan tvärtom; att se till att talutrymmet fylls tillräckligt så att det inte kommer några tråkiga frågor från publiken när de ändå har sin chef där framför sig.

Jörgen Oom kanske inte har några barn kvar på grundskolan i Stockholm. Därför tycker han att vi borde skämmas för den dåliga närvarokontrollen på skolorna. När hans barn gick i skolan fördes frånvaron på det gamla vanliga välfungerande sättet. Men idag finns en hel industri som ska försörjas, IT-industrin, och något ska väl göras för de miljoner som huvudstaden pungar ut. Skitsamma om eleverna har lättare att skolka och lärarna fått en massa merarbete på köpet. Det ser i alla fall snyggt ut där på skärmen.

Nu tänkte jag på en sådan där djupa grej som Jörgen sa därframme på scenen; ”Det finns ingen verklighet, bara vår uppfattning om verklighet.” Jörgens uppfattning är att utbildningsförvaltningen inte gör det krångligare för sina anställda att ha koll på barnen. Och när allt kommer omkring, är det förvaltningen som pröjsat honom.

Vilket leder oss till nästa brännpunkt som Jörgen gärna yttrade sig över, dvs. skriftliga omdömen för barn i låg- och mellanstadiet. Än en gång bjöds vi på en historia från Jörgens stora erfarenhet om hur saker fungerar i utlandet. Det var nämligen så att en av hans kompisar hade flyttat till England och ville sätta sina barn i skolan där. Rektorn ville först få se lite papper över vad det var för slags barn det rörde sig om.

Men ojsann! Där klämde skon ordentligt, eftersom Sverige inte har några skriftliga omdömen för att underlätta för barn att komma in på någon engelsk skola som själva får bestämma över vilka barn den ska ta emot. Efter mycket om och men, fick pappan ändå fram något litet skriftligt utlåtande över barnens förträfflighet, men inte räckte det upp till det klart överlägsna engelska skolans förväntningar. Pinsamt! Eller så skulle Jörgen få oss att känna.

Fast därifrån jag satt i publiken kände jag mig precis tvärtom. Faktum är att jag är ganska stolt över att någon rektor i England fick veta att det finns åtminstone ett land i världen där det inte anses passande att sätta omdömen om yngre barn på pränt. Och så vitt jag vet, har inte Storbritannien något särskilt att skryta över vad gäller engelska skolelevers akademiska överlägsenhet. Tvärtom brukar Sverige ligga långt över både Storbritannien och USA när det gäller skolelevers kunskaper.

Nu håller jag med att dessa länder har en fördel åtminstone vad gäller elituniversitetenas rykten. Men vid eftertanke, trots att USA har sådana prestigösa lärosäten som Harvard och Yale, kan man åtminstone i en bemärkelse ifrågasätta deras värde. Faktum är att de mest högpresterande bland studenterna som senaste tiden gått ut Harvard och Yale skaffat sig jobb på Wall Street – och se vilket globalt ekonomiskt sammanbrott sådana superhjärnor nu har skapat.

Alltså skulle jag vilja framföra ett annat litet uttryck som vi amerikaner gärna tar till när vi möter sådana vitsiga och kritiska killar som Jörgen; ”Fuck you Jörgen, and the dead horse you rode in on.”