Friskolereformen håller på spåra ur

Friskolereformen framtvingades för femton år sedan i respons till Sveriges hopplöst förstenade skolväsende. Nu riskerar reformen fulltständigt skena iväg.

För första gången försöker en friskola i Stockholm att ta över en verksam kommunal skola. Stockholms utbildningsnämnd saknar än så länge rutiner att ens behandla ärendet. Samtidigt tapetseras huvudstaden med reklam riktad mot ungdomar inför sitt gymnasieval. Gratis busskort, bärbara datorer, distansundervisning där eleverna knappast behöver sätta foten innanför skolans väggar; allt utlovas i den stenhårda kampen att locka elever. Skolverket kapitulerar och skyller på avsaknaden av lagstiftning som reglerar skolornas marknadsföring.

Situationen speglar skolans centrala betydelse i samhället. I en opinionsundersökning hamnade nyligen skolan i andra plats direkt efter ekonomi. Därför blev det möjligt för Folkpartiet, som lyckades vinna bara 7 % av landets röster men profilera sig starkt i skolfrågor, att skaffa sig både ministerposter med ansvar för Sveriges allra största samhällsinrättning. Utvecklingen i landets huvudstad påvisar att den demokratiska processen sviker både väljarna och eleverna. Istället förenas politisk ideologi och ohämmade marknadskrafter i en brutal attack mot landets viktigaste institution.

Ska man tro dem som satte igång reformen på 90-talet, var det ingen som förutsåg sådana konsekvenser. Enligt den moderata statssekreterare som ledde arbetet med friskolareformen hos utbildningsdepartementet på 90-talet, begrundades aldrig möjligheten att reformen skulle ge upphov till stora privata skolföretag. Det ursprungliga syftet var att uppmuntra pedagogisk innovation. Skolpersonal och organisationer skulle äntligen få chansen att förverkliga sina idéer och starta alternativ till den kommunala verksamheten. Konkurrensen skulle leda till att kommunala skolor också skulle behöva skärpa sig. Politiker och tjänstemän föreställde sig små lokala verksamheter, drivna av stiftelser och föreningar. Numera sitter det f.d. statsrådet, Anders Hultin, som VD för landets största privata skolföretag, med över 8000 elever och sex hundra anställda.

Det blev dock en socialdemokratisk regering som fick huvudansvaret att överse friskolereformen, efter att den borgerliga koalitionen förlorade makten 1994. Sossarna tvekade inte att fortsätta bedriva en skolpolitik som deras eget fotfolk knappast stödde från början. Bollen var redan i rullning och Göran Persson verkade vara tacksam att få ärva en reform som förde socialdemokratin längre mot ”mitten” – dvs. mot höger. Trots socialdemokratiska skolministrars kritik mot hur somliga friskolor drivs, har utvecklingen aldrig bromsats.

Debatten kom istället att domineras av två frågor; vinst och religion. Pratar man idag med lärare och föräldrar, finns stor misstänksamhet mot möjligheten att bli rik på att utbilda barn och ungdomar. Därtill är de flesta etniskt svenskar misstänksamma mot inriktningar som avviker från den svenska sekulära synen på religion, dvs. att barn helst ska bara utsättas för kyrkan på högtider. Att läroplanen däremot genomsyras av ”kristen” etik – planterade där av det kristdemokratiska parti som delade makten under 90-talets läroplansarbete – verkar inte oroa särskilt många svenskar. Det blir först när någon religiös inrättning gör allvar av sina trosuppfattningar och profilerar en friskola med dem som det väcker anstöt.

Politiker och tjänstemän på vänstra sidan av skalan har följt dessa tendenser och raljerat mot friskolor vars verksamhetsidé baseras på vinst eller religion. Utvecklingen har under tiden fått fortsätta ohejdat men man har vunnit populistiska poäng med att misstänkliggöra storkapitalister och religiösa. Sveriges mainstream-media har spelat med och mest framtagit sensationella uppgifter om muslimer och fundamentalistiska kristna som struntar i läroplanen - alltmedan svenska skolföretag expanderar och reklambranschen skördar miljarder.

Skollagen i Sverige är världsunik. Inte ens i George W. Bush USA finns möjligheten för privata företag att konkurrera på jämlika villkor för den del av skattemedlet som avsättas för att utbilda landets barn och ungdomar. Sveriges skolpengssystem vore en våtdröm för Amerikas neokonservativa krafter och storkapitalister. Inte heller får offentligt finansierade skolor i USA vädra religion i klassrummet. Staten och religion ska vara starkt åtskilda i Amerika och försök att hävda gudstro i kommunala skolor dras ofta inför domstol. Religion ska vara en privat angelägenhet och därför utgör privata religiösa skolor en stor andel av det amerikanska skolväsendet. Men endast i undantagsfall får de någon liten del av skattemedlet. Istället ska de finansieras av avgifter.

Principen om religionsfriheten har dock fått svenska politiker att vara försiktiga med sin kritik om religiösa friskolor. Polemiken mot vinstinriktade skolor har däremot flödat fritt från vänstern och socialdemokratiskt håll. Men är vinstdrivande skolor så farliga egentligen? Med undantag för ett fåtal mycket små aktörer, som tillsätter sig själva som skolledare och lyfter en oproportionell del av skolans intäkter i lön, finns ingen i den svenska skolbranschen som hittills blivit rik – som inte redan var det, vill säga.

Peje Emilsson är en man med makt såväl som privat förmögenhet som hittills lagt ut tiotals miljoner av egna pengar på att starta Kunskapsskolan, där Anders Hultin är VD. Emilssons eget företag Kreab har sedan länge varit marknadsföringsmaskinen bakom Moderaterna. Kreab är också Sveriges största PR-firma med grenar långt ute i Europa. För 13 år sedan kom Peje Emilsson på tanken att utnyttja Sveriges nyinrättade lag om skolpengen och starta ett friskoleföretag. Hans intentioner var goda. Emilssons vuxna dotter hade tidigare haft svårt i den kommunala grundskolan och tillsammans ville de skapa ett alternativ. Eftersom det handlade om en samhällsinrättning, började Emilsson söka pengar hos de stora samhällsinriktade fonder och investerare som finns; allmänna pensionsfonder, fackförbund och dylika.

Han fick bara nobben. Sådana institutioner – som länge varit mer förbundna med socialdemokratin än med Kreabs moderata klienter – visade sig hellre vilja finansiera flummiga IT-satsningar som det företag som den socialdemokratiska ministern Ylva Johansson ledde som VD. Att Veta AB gick senare i konkurs med hundratals miljoner i förluster. Emilsson hittade till slut medfinansiärer hos sina likasinnade i näringslivet (bl.a. Wallenberg-företaget Investor) och idag är Kunskapsskolan Sveriges största skolföretag och går även med lite vinst.

Hemska tanken, att göra vinst på skolbarn! Men hur mycket pengar tjänar ägarna till Kunskapsskolan? Målet är några få procent per år (Jämför det med vinstmarginalerna hos läromedelsförlagen, t.ex.). Med tanke på att företaget har lagt i närapå 200 miljoner kronor av egna pengar, kommer det att ta flera decennier innan man ens fått tillbaka sin investering. Viss ekonomisk risk förekommer också i en bransch som är så utsatt för växlande politiska vindar och som inte heller har mycket fasta inventarier. I samklang med det lite fåniga namnet, är Kunskapsskolan ett riktigt modernt kunskapsföretag. Huvuddelen av skollokalerna ägs inte ens av företaget. Den största delen av investeringen ligger faktiskt i huvuden på skolpersonalen och eleverna.

Sådana detaljer verkar inte friskolornas kritiker vara särskilt intresserade av att lyfta fram i debatten. Istället får folk mest höra och läsa om vilken ekonomisk belastning friskolorna blivit på den kommunala verksamheten. Visserligen stämmer det att kommunala skolor förblir överdimensionerade pga. sin plikt att kunna ta emot elever som vänder sig tillbaka dit, i fall de lämnar en friskola. Tomma platser kostar också pengar. Men det som debatten om ”vinstdrivna” friskolor ignorerar är de många hundratals miljoner som friskolor redan investerat i nya pedagogiska innovationer. Det är en investering som Sveriges kommunala skolor knappast behövt stå för. Den pedagogiska revolution som ägt rum i Sverige sedan friskolereformen har definitivt inte kostat skattebetalarna något mer än om de bara hade fortsatt att hyva pengar in i landets förlamade skolväsende. Dessutom har kommunala skolor faktiskt tvingats skärpa sig. Idag finns det inte bara valfrihet när föräldrar väljer skola åt sina barn, utan det finns ofta ett rikt utbud att välja från.

Det vill inte säga att friskolereformen inte haft med sig sina baksidor. Det är i själva verket därför samhällen länge infört regler över hur näringslivet får fungera. Det finns ingen ond i statliga regleringar i sig. Faktum är att västvärlden har i minst lika hög grad regleringar att tacka för sitt välstånd som kapitalism. Utan politisk inverkan hade kapitalism aldrig blivit så samhällsnyttig som dess mest extrema beundrare så ivrigt hävdar. Det vi däremot ser nu är en situation där en ny och kapitalstark bransch får breda ut sig ohämmat. Själva grunderna som det svenska skolväsendet bygger på riskerar raseras.

För det första handlar det om det resursslöseri som marknadsföringen innebär. Det finns naturligtvis inget underlag för att de exotiska erbjudande som gymnasieelever numera får välja och vraka bland leder till bättre studieresultat. Pedagogisk forskning håller helt enkelt inte ikapp med marknadsföringens framfart. Till exempel kom den första utförliga utvärderingen av IT i nordiska skolor för bara ett år sedan. Slutsatsen var att IT – som i sig inneburit en samhällsrevolution i storlek med industrirevolutionen – knappast gett några konkreta resultat alls (trots lärarnas positiva uppfattning). Men trots bristen på forskningsunderlag, överträffar gymnasieskolorna varandra i att locka eleverna med de mest genomskinliga marknadsföringsmetoder. Liksom man bör fråga varifrån pengarna tas för att kunna erbjuda en bärbar dator till varje elev, måste man fråga sig om de miljarder som numera slussas från skolväsendet till reklambranschen inte skulle bättre kunna utnyttjas i själva undervisningen.

För det andra riskerar friskolornas utveckling att fortsätta försämra lärarnas arbetsvillkor och cementera lärarnas ständigt sjunkande yrkesstatus – vilket i längden hotar naturligtvis elevernas studieresultat samt Sveriges konkurrenskraft i världen. Trots Folkpartiets snack om att satsa på skolan och förstärka lärarnas befogenheter, blev den första konkreta följden av maktskiftet i Stockholm precis som väntat – ekonomiska nedskärningar. Dessutom genomförs nedskärningarna på ett grumligt och svårutrett sätt, via ökad centralisering där skolpengarna fråntas stadsdelsnämnderna och återigen hamnar hos utbildningsförvaltningen. Stockholms innerstadsskolor förlorar många miljoner i processen, men det är svårt att se var de pengarna hamnar istället. I utsatta förortsskolor? I den centrala byråkratin?

Särskilt svårt blir det att se hur dessa förändringar speglar Alliansens valpropaganda. För samtidigt som Folkpartiet vinner lätta poäng med att hävda lärarnas behov av ökade befogenheter, fortsätter den långvariga processen att beröva lärarna sin möjlighet att erbjuda kvalitetsundervisning. Avsikten med ekonomiska nedskärningar på skolor där varken klasstorleken eller skollokalerna kan utökas – som i Stockholms innerstad – är att gradvis öka lärarnas undervisningsskyldighet, i förhållande till den arbetstid som ägnas åt planering, utvärdering, samarbete och naturligtvis lov. Förebilden finns hos de stora friskoleföretagen, vars vaga hängavtal med fackförbunden orsakat radikala förändringar i lärarnas arbetsvillkor.

På Kunskapsskolan finns exempelvis ingen traditionell avtalsreglerad uppdelning av lärarnas arbetstid i undervisningstid och tid för planering/bedömning. Det innebär att en lärare kan teoretiskt sett tillbringa 42,5 timmar i veckan i direkt kontakt med eleverna (fast lunch och kafferaster har man allt oftast tillsammans också – det finns inga personalrum på Kunskapsskolan). Vanligare är dock att lärarna tillbringar långt över 30 timmar tillsammans med eleverna och några timmar till i konferenser med kolleger. Det lämnar en dryg timme om dagen åt planering och bedömning, eftersom viss tid också måste ägnas åt elevvård såsom telefonkontakt med föräldrar. Dessutom jobbar lärare på Kunskapsskolan åtskilliga fler veckor per år, jämfört med kommunalanställdas ferietjänst.

Tack vare lärarfackens slappa inställning har skolföretag således fått en betydlig fördel i konkurrens med det kommunala skolväsendet. Som varje rektor väl vet, är det enda egentliga sättet att sänka kostnader att minska personal. Personalkostnader på Kunskapsskolan hålls också ner tack vare betydligt mindre administrativa personal. Istället ska många väsentliga funktioner sköttas av företagets huvudkontor (som emellertid mest drivit företagets kraftiga expansion).

Affärsmodellen har definitivt inte gått borgerliga skolpolitiker förbi. Precis som de stora skolföretagen, tänker de långsiktigt. Ett skolföretag behöver inte sikta på stora vinstmarginaler, eftersom skolan är Sveriges största samhällsinrättning. Även en liten del av den kakan kan på långsikt innebära enorma intäkter. Borgerliga politiker ser hos dessa företag möjligheten att långsiktigt sänka personalkostnader i kommunala skolor genom att fortsätta gnaga på lärarnas avtalsreglerade arbetstid. Skolor i ytterområden som inte klarar konkurrensen kommer att fortsätta förlora elever till friskolorna och i värsta fall stängas eller tas över av friskolor. De attraktiva innerstadsskolorna, vars mycket kvalificerade personal och positiva urval av elever garanterar en kraftig konkurrens mot friskolorna, blir arenan där lärarnas framtida arbetsvillkor avgöras.

Borgerliga skolpolitikers långsiktiga tankande gäller hur man kan jämna arbetsvillkoren mellan kommunalanställda och friskolornas personal. De ser en framtid då lärarfackens inflyttande reduceras kraftigt, då lärarna jobbar flera veckor per år och flera timmar i veckan i klassrummet, där lärarnas ökade ”befogenheter” gentemot eleverna täcker problemet med skolstök och möjliggör ytterligare personalnedskärningar bland elevvårdspersonal. Tvärtemot sina uttalade liberala principer har Stockholms nya borgerliga regim återgått till centralisering, där utbildningsförvaltning får agera mer som ett friskoleföretags huvudkontor, med följden att skolledare och lärare får minskad inflytande över sin egen verksamhet.

Men denna form av långsiktighet ignorerar exempelvis friskolornas höga personalomsättning. Den ignorerar risken för utbrändhet hos en lärarkår vars uppfostransansvar bara växer för varje generation av barn som anländer till skolan . Den ignorerar faktum att en innerstadsskola som huseras i en över hundra år gammal byggnad blir rent fysiskt begränsad i de pedagogiska innovationer som kan införas där. Men allvarligast av allt, ignorerar de borgerliga ideologerna faktum att barn och ungdomar i framtiden kommer att behöva en långt mer kvalitativ utbildning än exempelvis 50-talisterna någonsin fått. Med andra ord begränsas skolpolitikernas långsiktighet till ekonomi och ideologi. Avsikten är att krympa offentliga kostnader och fördela skattemedlet till privata företag som tar än allt större del av offentlig service.

Tyvärr verkar man inte ha tid att begrunda sådana frågor som om de stora friskolornas affärskoncept faktiskt håller långsiktigt, eller en fortsatt urholkning av lärarnas arbetsvillkor inte också drabbar eleverna. Det vi ser är en helt ny bransch av näringslivet vars framfart inte granskas av nödvändig översyn. Ingen annanstans i världen vågar man sätta barn och ungdomarnas framtid på spel på detta sätt. Men i lilla Sverige, med en intellektuell gigant som Jan Björklund i spetsen (och med lärarfacken och socialdemokratin i skuggorna strax till vänster av honom) äventyras en samhällsinstitution som stått pall i flera hundra år.