Länkar till gamla Nationella provövningar

Klicka här

Nå målen i de allmänna råden

Under tiden jag skriva klart något annat, och smälta de senaste två dagarnas föreläsningar, lägger jag upp länkarna till de goda exemplen vi fick idag.

Passa på att registrera dig hos Scribd, en central databas för allt möjligt i textform. Vill du ladda ner dokument får du registrera dig först. Det är ett utmärkt verktyg för att dela med dig av viktiga dokument, utan att behöva mejla dem.

Centrala-begrepp


Engelska


Glöm inte att titta hit igen om några dagar, när jag har lagt upp någon text om konferensen...

Peace out/ Patrick

3 000 ord om Oom

Så satt man där igen, i en utsliten och underuppskattad publik, i en jättesal dit man kommenderades av chefen – i detta fall den allra högsta chefen, själva förvaltningschefen.

Inte visste man mer än så egentligen; närvaro var obligatorisk och folk från förvaltningen skulle tala. Men den erfarna och väderbitna skolanställda vet nog vad som komma skall. Och efter den föreskrivna välkomsthälsningen av högsta hönsen (eller tuppen, eller vad man nu ska kalla honom i dessa genusmedvetna dagar), kom vi till saken.

Jag hade gissat att huvudtalaren skulle bli en komiker, alternativt någon välkänd ”motivatör”, som det så tjusigt heter - kanske den enda yrkestitel som förvaltningschefen inte hade räknat upp under sitt samlingsbegrepp ”lärare”. Tänk förresten om någon landstingschef som talade inför sina samlade anställda valde att kalla samtliga yrkeskategorier för ”läkare”. Nog skulle de som genomgått läkarutbildningen ser lite konsternerade ut. Men vi lärare ska tydligen känna oss hedrade av att höra hur vår yrkestitel urvattnats på det sättet. Ja, alla är vi lärare egentligen.

Jörgen Oom blev ett utmärkt val på alla sätt och vis. Cheferna är inte så långt skilda från verksamheten (somliga skulle kanske säga verkligheten) att de inte vet att i sådana tider av nedskärningar och påbud uppifrån behöver vi lärare mest ett gott skratt, samt en hel del småfniss.

Naturligtvis behöver vi också chansen att reflektera över vår arbetssituation på ett positivt och konstruktivt sätt. Precis som i alla andra yrken behöver man både andepaus och tankepaus, och i effektivitetens namn ska de allra helst inträffa samtidigt! Allra mest behöver lärare så här mitt på höstterminen påfyllning; att fyllas på med tankar utifrån, helst i form av roliga men tänkvärda vitsar. Så tog man emot Jörgen Oom med ett förväntansfullt leende på läpparna!

Jörgen är en lagom lång, lagom snygg, ganska vältränad lite högre medelålders man med både humor och hjärna – bra valt inte minst med tanke på att den stora majoriteten i varje lärarpublik är medelålders kvinnor. Innan man hade fått syn på dagens charmerande motivatör (eller motiverande charmör) hörde man naturligtvis hans presentation från konferencieren: Jörgen Oom är psykolog som varit verksam som motivatör och mental tränare för några av Sveriges mest framgångsrika elitidrottare.

Det behövde inte sägas mycket mer för att vinna publikens förtroende, i alla fall när han bestiger scenen och det syns att han inte ser ut som en lönnfet frikyrkopredikant från Kivik – vilket är just hur jag skulle beskriva både utseendet och framtoningen hos den första motivatör jag någonsin fick höra på en lärarkonferens för sisådär 10 år sedan (på eftermiddagen fick han tona ner sitt framställande lite, efter att ha tagit emot kritiken från somliga åhörare om att han gjorde ett alldeles för ”burdust” intryck).

Men konkurrensen inom branschen har säkert hårdnat sedan dess. Numera har kanske professionella motivatörer egna personliga tränare (en förmån från ens samarbete med högpresterande företag som SATS?). Kanske till och med en kostrådgivare. Säkert besöker de komediklubbar på fritiden, nu när det finns sådana i Sveriges större städer. I varje fall visade sig Per Oom vara ett utmärkt val på alla sätt och vis – fast kanske mest från chefernas perspektiv.

Till sin fördel började Oom med att ödmjukt distansera sig från den där tjusiga presentationen. Visst är han psykolog, ”men det får man inga poäng för”. Och så följde dagens första skämt, om hur folk föreställer sig psykologer som djupingar utan några svar alls, alternativt något slags legitimerade utövare av svartmagins konster som hypnotism. Ha ha, vilken avslappnad typ!

Fast inte riktigt uppriktig, eller? Kanske han bara glömde i nervositetens ögonblick, med strålkastarna i ögonen och den jättelika Jörgen på skärmen alldeles bakom sig, att det var ett gäng lärare han talade inför. Det är svårt att föreställa sig en akademikergrupp vars professionalitet mer ifrågasatts, vars status har sjunkit ännu mer än deras lön tappat köpkraft de senaste decennierna.

Har inte psykologer status? Kanske inte bland de där supereffektiva företagartyper som Jörgen brukar tala inför. Men jag vågar gissa att hos lärare har psykologer fortfarande en hel del status. Yrkesgruppen förekom i alla fall inte i förvaltningschefens uppraderande av underkatagorier till ”lärare” – trots att det fortfarande finns några skolpsykologer i Sveriges huvudstad, till och med i publiken. Status har de också hos blivande högskolestudenter, vars intresse gör psykologlinjen mycket eftertraktad och sällan kritiserad, till skillnad från landets lärarutbildningar som blivit fulltständigt sågade senaste åren.

Men ha ha, ha ha… visst gick vi med på Jörgens första skämt. Han bjöd på sig själv och det är en bra pedagogs mest uppskattade drag. Och det där med att bemötas med misstänksamhet över sitt yrkesval, att ens professionalitet misstänkas redan från första mötet, det där kunde de allra flesta i vår publik känna sig igen i.

Fördel Jörgen Oom.

Skämten och skrattet fortsatte, länge. Så länge faktiskt att man började undra lite över när Jörgen skulle komma till sitt poäng – det där som vi i publiken inte nödvändigtvis skulle känna igen, som faktiskt innebar något nytt och tänkvärt.

Som amerikan som har bott i Sverige i över 20 år, började jag också undra hur länge det ska betraktas som skitroligt att driva med svenskar och svenskhet; om hur lagom mesiga och lagom gnälliga och… ja, hur pass LAGOM vi är här i trygghetsnarkomanis land.

Andra sidan av samma fråga är förstås, hur länge ska det anses som positivt att vara ”osvensk”? Jörgen utnyttjar dessa knep rätt mycket – för att inte säga för mycket. Ändå verkar han träffar rätt varje gång. Svenskar älskar att skratta åt sig själva, åt den berömda Jantelagen och besattheten med allt som är lagom.

Lite mindre roligt är det kanske för oss i publiken som inte är svenska. Javisst skrattar vi med, vi känner igen dessa drag i vår omgivning och kanske även lite i oss själva. Men det går inte riktigt hem hos oss eftersom vi inte startar från samma utgångspunkt, att Sverige och svenskar egentligen är ett lagomt löjligt land och folk. Vi har ju valt att bo här.

Jörgen känner verkligen sin publik och dess inre splittring. Trots mångfalden som senaste årtionden börjat uppstå både utåtsett och även inuti, i hur folk tänker och känner, finns det fortfarande ett gemensamt drag som bara kan beskrivas som en paradox, en inneboende motsägelse som de flesta här i Sverige inte verkar ha lyft sig ur. Jag syftar på den där tysta tron på att Sverige förmodligen har byggt den bästa av alla möjliga samhällen, samtidigt som nationen lider av en utbredd mindervärdeskomplex. Till och med Jörgen bekräftade det, när han nämnde att han har rest över hela världen och inte finns det någonstans bättre än Sverige. Sedan fortsatte han att bygga nästan hela sitt roliga resonemang på att vi egentligen inte duger.

Men OK, han menar inget personligt. De flesta åhörarna medger för sig själv att man också kan fastna i det negativa ibland och bli lite gnällig. De som saknar sådan självkännedom, som tänkte istället på vissa kolleger i sitt sällskap som ”verkligen” behövde höra allt detta, blev målet för ännu ett vitsigt skämt av Jörgen när han påminde oss om att varje gång man pekar mot någon annan, finns fyra fingrar som pekar tillbaka mot sig själv.

Småningom kom Jörgen fram till sitt huvudpoäng, om vikten om att ändra ens mental inställning och med det även omgivningens (eftersom allting ändå börjar med en själv). Då började jag undra om det som han kallar för PPP (”Proud People Perform”- alltid på engelska, dessa deviser). Huvuddelen av Jörgens långa lustiga föredrag hade gått ut på att klanka ner på våra vanligaste negativa drag. Men första principen av de tio som han menar kan leda till självförlösning och ökad produktivitet är att man ska vara stolt över sig själv!

Bygger man verkligen upp publikens stolthet genom att först dissekera allt som de redan gör fel? Eller var det bara psykologens strategi, att först bryta ner åhörarens försvar genom att stapla roligt exempel efter roligt exempel på hur löjliga och trångsynta ”vi” svenskar kan vara? Inbilla dig inte ett ögonblick att sådant hade fungerat om den därframme hade varit utlänning. För detta krävs en äkta svensk, men gärna en sådan som har rest oerhört mycket – som är, vill säga, lite osvensk. Jörgen missade inte ett tillfälle att påminna oss om att han egentligen är lika hemma utomlands som hemma.

Som pedagog behövde jag knappast fundera över om samma strategi skulle fungera i klassrummet. Vår pedagogik bygger redan på att samtliga individer helst ska känna sig stolta (eller åtminstone på att de duger!). Vi vet hur viktig bekräftelse är för elevernas självkänsla och självförtroende. Skulle jag börja lektionen med att först få eleverna att skratta över hur enfaldigt de kan bete sig, tror jag knappast på min förmåga att vända på steken förrän lektionens slut (fast kanske jag skulle kunna få dem att joddla lite).

Men vi var väl inte barn och ungdomar i Jörgens publik! Lite självdistans har vi vuxna förmågan till. Det är säkert sund psykologi att skratta åt sig själv i en timme innan man får höra hur man skulle kunna bli en positivare och produktivare medarbetare. Liksom det ger inspiration att blicka utåt, speciellt mot Amerika, som alla vet är fritankarnas förlovade land.

Fast som amerikan (AMER… I CAN) kan jag försäkra mina läsare att om någon i mitt hemland skulle börja sitt inspirerande tal med att skämta i en timme om hur dumma, lata och trångsynta vi amerikaner är, och om hur mycket mer innovativ omvärlden har blivit, skulle talaren förmodligen få smaka på lite ruttna tomater där framme på scenen - inte bokstavligen kanske, men inte heller skulle flera tusen personer bara sitta som en teaterpublik och skratta. Många skulle rösta med sina fötter och bara lämna lokalen. Någon smart typ skulle troligen stiga upp och ställa en vass fråga och kanske få gult kort av Jörgen, som den lilla bebis som grät lite.

Bebisen blev ytterligare ett bevis på att Jörgen glömde vilken publik han talade inför. Vi skolanställda har knappast svårt att koncentrera oss trots barnbuller. Jag satte inom några rader till barnet och mamman och hade inte reagerat alls förrän Jörgen pekade ut dem mitt i sitt föredrag. Men kanske Jörgen stördes? Tänk nytt Jörgen! Skulle vi lärare hota med att skicka ut elever varje gång de hördes lite, skulle lektionssalen snart gapar tomt. Bjud på dig själv lite och dra ett skämt om att åtminstone finns det en i publiken som fastnat i skrattet.

Det var en kollega som påpekade för mig efteråt att det kanske var Jörgens strategi att provocera lite, för att få oss i publiken att diskutera hans mest kontroversiella punkter efteråt. Nu syftar jag inte på Jörgens utgångspunkt om att det finns en massa ”döda hästar” i publiken. Det gick som sagt så bra som helst. Utan de mest kontroversiella saker som Jörgen hade att säga gällde skolverksamhet, nämligen frånvaro och skriftliga omdömen.

Om skolans dåliga koll på frånvaro verkar Jörgen vara tillräckligt insatt för att uttala sig fördömande – och det fanns knappast någon i publiken som inte höll med honom. Skolk är skamfyllt för skolan och borde omtalas högt varenda gång man ser över verksamheten. Men lite mindre koll har förmodligen Jörgen över vilka verktyg vi har att tillgå i vår kamp att förmå ungdomar - och föräldrar - att stävja skolket.

I Stockholms kommunala skolor finns det numera ett kraftigt sådant verktyg, som heter Skolwebben. Via Internet ska alla elevers närvaro registreras dagligen och tack vare att deras föräldrar också ska ha tillgång till registret kan de omedelbart se om deras barn har uppfyllt sin skolplikt den dagen. Vips borde skolket vara väck. Skolwebben är väldigt påkostad och har en massa fiffiga funktioner för att förbättra skolans externa kommunikation med föräldrar. Vi lärare borde vara mycket tacksamma för sådana tekniska framsteg som underlättar för administration, en del av jobbet som vuxit enormt senaste årtionden. Men problemet är att varken föräldrar eller grundskolorna kan fullt utnyttja Skolwebbens frånvarorapporteringsfunktion.

För det första försvåras frånvarorapportering av att alltför många lärare inte har tillgång till Skolwebben i klassrummet (De få elevdatorerna i klassrummen får ej kopplas till lärarnätverket). Läraren måste därför utföra en dubbelrapportering genom att först skriva för hand i sin lärarkalender och föra in det på datorn senare. Sedan ska elevernas frånvarorapporter skrivas ut – eftersom de inte går att skicka hem via e-post. Utskriften får eleven i handen högst en gång i veckan, eftersom det också innebär ett merarbete. Slutligen ska läraren ta tillbaka de skriftliga rapporterna där det finns något fel – allt oftast pga. att föräldrarna aldrig hört av sig för att anmäla elevens frånvaro till att börja med. I fall föräldrar godkänner frånvaron i efterhand, ska läraren gå tillbaka inne i Skolwebben för att ändra den ursprungliga rapporten. Och så går det runt, vecka efter vecka, med hjälp av de två datorer som kanske sex medarbetare ska samsas om i lärarnas arbetsrum.

Tydligen ska man inte behöva öka medarbetarnas datortillgänglighet bara för att man infört ett datorbaserat system för frånvarorapportering (och bokning av utvecklingssamtal, samt införing av bedömningsunderlaget för samtalet, och betygsregistrering, och gud vet vad mer som finns där eftersom man aldrig får tid att ens utforska Skolwebbens alla verktyg). Men till skillnad från förr i tiden, när man rapporterade frånvaron på klasslistor uppsatta i lärarrummet, har man som lärare inte längre snabbt översikt på hela klassens frånvaro under veckan. På Skolwebben måste man istället öppna varje elevs individuella frånvarorapport. Visst är det underbart med tekniken!

Har man tre fyra högstadieelever som gärna skolkar då och då, krävs det någon timme per vecka bara för att ha koll på dem, utöver tiden det tar att föra in frånvaro för de 23 lektioner man har. Varför tar inte föräldrar sitt ansvar och kollar själva? Det är en jävla bra fråga (till skillnad från de pinsamma frågor som konferencieren matade skolförvaltningschefen med). Svaret är att efter tre terminer i bruk har föräldrarna ännu inte tillgång till Skolwebben!

Bara för att staden har bekostat ett helt fantastiskt och fullt utrustade datasystem för frånvarorapportering och elevdokumentation, betyder inte att man sett till att den utnyttjas. Det ligger nämligen i varje skolas enskilda ansvar att se till att lärarna kompetensutvecklas för att faktiskt kunna använda systemet som det är tänkt. Men någon datorkurs för samtliga anställda har man knappast råd med nu i nedskärningars tidevärv, låt vara för att bjuda in samtliga föräldrar för att visa dem hur det är tänkt att fungera.

Skolan förväntas prioritera själv bland dess olika utgifter, och nya påkostade datorsystem innebär att något annat måste sparas in, för något generellt anslag från staden för att kunna implementera det nya systemet finns inte. Om skolan går över budget finns risken att dess ekonomi tvångsförvaltas av utbildningsförvaltningen. Det konstiga är bara att sådan tvångsförvaltning inte riskeras om man nu inte använder det tjusiga nya verktyget som staden bjuder skolorna på, bara om man går över budget för att kunna fullt implementera det. Ändå lyder skolledningar och lärare och kopplar upp sig till ett system som varken är färdigt utvecklade eller ens motverkar skolk.

Kanske dagen konferencier hade kunnat fråga förvaltningschefen om det här lilla dilemmat. Men hennes funktion är nog inte att komma med relevanta frågor, utan tvärtom; att se till att talutrymmet fylls tillräckligt så att det inte kommer några tråkiga frågor från publiken när de ändå har sin chef där framför sig.

Jörgen Oom kanske inte har några barn kvar på grundskolan i Stockholm. Därför tycker han att vi borde skämmas för den dåliga närvarokontrollen på skolorna. När hans barn gick i skolan fördes frånvaron på det gamla vanliga välfungerande sättet. Men idag finns en hel industri som ska försörjas, IT-industrin, och något ska väl göras för de miljoner som huvudstaden pungar ut. Skitsamma om eleverna har lättare att skolka och lärarna fått en massa merarbete på köpet. Det ser i alla fall snyggt ut där på skärmen.

Nu tänkte jag på en sådan där djupa grej som Jörgen sa därframme på scenen; ”Det finns ingen verklighet, bara vår uppfattning om verklighet.” Jörgens uppfattning är att utbildningsförvaltningen inte gör det krångligare för sina anställda att ha koll på barnen. Och när allt kommer omkring, är det förvaltningen som pröjsat honom.

Vilket leder oss till nästa brännpunkt som Jörgen gärna yttrade sig över, dvs. skriftliga omdömen för barn i låg- och mellanstadiet. Än en gång bjöds vi på en historia från Jörgens stora erfarenhet om hur saker fungerar i utlandet. Det var nämligen så att en av hans kompisar hade flyttat till England och ville sätta sina barn i skolan där. Rektorn ville först få se lite papper över vad det var för slags barn det rörde sig om.

Men ojsann! Där klämde skon ordentligt, eftersom Sverige inte har några skriftliga omdömen för att underlätta för barn att komma in på någon engelsk skola som själva får bestämma över vilka barn den ska ta emot. Efter mycket om och men, fick pappan ändå fram något litet skriftligt utlåtande över barnens förträfflighet, men inte räckte det upp till det klart överlägsna engelska skolans förväntningar. Pinsamt! Eller så skulle Jörgen få oss att känna.

Fast därifrån jag satt i publiken kände jag mig precis tvärtom. Faktum är att jag är ganska stolt över att någon rektor i England fick veta att det finns åtminstone ett land i världen där det inte anses passande att sätta omdömen om yngre barn på pränt. Och så vitt jag vet, har inte Storbritannien något särskilt att skryta över vad gäller engelska skolelevers akademiska överlägsenhet. Tvärtom brukar Sverige ligga långt över både Storbritannien och USA när det gäller skolelevers kunskaper.

Nu håller jag med att dessa länder har en fördel åtminstone vad gäller elituniversitetenas rykten. Men vid eftertanke, trots att USA har sådana prestigösa lärosäten som Harvard och Yale, kan man åtminstone i en bemärkelse ifrågasätta deras värde. Faktum är att de mest högpresterande bland studenterna som senaste tiden gått ut Harvard och Yale skaffat sig jobb på Wall Street – och se vilket globalt ekonomiskt sammanbrott sådana superhjärnor nu har skapat.

Alltså skulle jag vilja framföra ett annat litet uttryck som vi amerikaner gärna tar till när vi möter sådana vitsiga och kritiska killar som Jörgen; ”Fuck you Jörgen, and the dead horse you rode in on.”

Om dagstidningar och svordomar

I svenska samarbetar jag för närvarande med Kristina Malers, som har SO med 8A. I SO studerar eleverna media, med fokus på dagstidningar. Visste ni förresten att statistiskt sett uppnår elever vars föräldrar prenumererar på en dagstidning högre mål i skolan än elever som inte får en tidning varje dag?
Det handlar givetvis inte om någon magisk påverkan, bara tidningen dimper ner i brevlådan varje dag. Troligtvis har en dagstidningsprenumerant bredare läsvanor än folk som istället köper kvällstidningar eller nöjer sig med at bläddra igenom gratistidningarna på morgonen.

Dagstidningsprenumeranter läser oftast mycket annat också. Deras barn ser tidigt att det finns mycket böcker hemma och att föräldrarna lägger ner tid på att läsa. Det betonar för barnet att läsning är viktig (och förhoppningsvis rolig) och barnet blir mer benäget att härma sina föräldrars läsvanor. Ofta har föräldrar som själv gillar att läsa också läst mycket för sina barn ner de var små. Det gynnar utvecklingen då barnen börjar läsa på egen hand.

Ett barn som är en god läsare har lättare för sig i samtliga ämnen. Språket är ju grunden för all inlärning, speciellt för de teoretiska ämnena. Med andra ord är en av de viktigaste insatser som vi kan göra för vara barn att läsa mycket hemma. Oavsett tidigare läsvanor, läser de flesta vuxna gärna en dagstidning om den ändå ligger där på frukostbordet på morgonen. Alltså är det ingen svår vana att utveckla även i vuxen ålder.

Låter detta som om jag gör reklam för dagstidningar? Det gör jag också. Om inte annat för att mitt tidigare arbete med vuxna på folkhögskolan gett mig intrycket att den yngre generationen har ganska dålig koll på omvärlden. Dagens unga översållas med mer information i form av reklam och andra budskap än någon annan tidigare generation. Medieutbudet är numera ofantligt stort och valmöjligheterna för barnens fritid är också oerhört många. Samtidigt pågår en ständig glidning i massmedia från fokus på nyheter och reportage om omvärlden, till en besatthet med kändisar och populär kultur. Det blir allt lättare för oss att vända blicken från det som egentligen påverkar vårt liv till att istället bli passiva åskådare till hur vissa utvalda människor lever sina liv.

Dagstidningar erbjuder en bredare och djupare behandling om vår omvärld. Jag är själv övertygad att chanserna för att barn börjar bry sig mer om politik och kultur blir större om de börjar läsa DN eller SvD, hellre än att snabbt kolla in Punkt.se.

Den hårda vardagen
Häromdagen skulle klassen öva på att skriva ingress. Eftersom det alltid hjälper att välja någon dagsfärsk nyhet, valde jag ett kort reportage om ett ämne som eleverna förhoppningsvis kunde relatera till; nämligen skolan. Reportaget hade kompletterat en nyhetsrapport om våld i skolan. Det handlade om en lärare som hade hoppat av yrket efter bara två år, pga. de ständiga konflikter som hon utsatts för i kontakt med elever. Ungdomarnas grova språkbruk och uppenbara disrespekt blev för mycket för läraren. Det var en sorglig och alltför vanlig historia.

Flera av våra elever tyckte synd om läraren. De sade att de förstod hennes beslut. Ingen spontan diskussion uppstod om hur de själva upplever lärarnas arbetssituation, men det var inte heller mitt syfte. Istället visade flera elever prov på att skriva riktigt bra ingresser.

Givetvis finns det skillnader mellan olika skolor. Den skola som reportaget handlade om måste vara en av de tråkigare arbetsplatser som finns, för både lärare och elever. Jag har själv jobbat i Fisksätra, Hallunda och Skärholmen men aldrig sett maken till den skola som beskrevs i reportaget. Som vanligt valde media att belysa ett extremt exempel. Eller så valde reportern att framställa en persons upplevelse som representativ för hela skolan. Det är sådant som fångar läsarnas intresse. Men jag undrar om det inte också bidrar till en attityd av hopplöshet och maktlöshet. Folk läser sådant och skakar på huvudet; ”Vad hemskt”, säger man och bläddrar lugnt vidare. Jag undrar hur många föräldrar som läste artikeln passade på att inleda ett samtal med sina ungar om hur de har det i skolan, eller hur de tror deras lärare har det.

I de områden där jag tidigare har jobbat fanns det ett större inslag av social missanpassning än här på Södermalm. Det fanns därför en större andel elever vars egna värderingar inte stämde med de värderingar som vi på skolan ska värna. Konflikterna som uppstod i förorten kunde vara mer dramatiska, språkbruket kunde vara rätt grovt och våld var inte helt ovanligt. Ändå blev jag ställd när jag började jobba på Södermalm.

Förmodligen grundades min reaktion i förutfattade meningar som jag hyste om innerstadsskolor. Jag visste sedan länge att innerstaden lockade de duktigaste lärare. Som f.d. söderbo, visste jag också att dagens invånare överlag tillhörde en mer privilegierade samhällsgrupp än den arbetarklass som en gång präglade Södermalm. Alltså antog jag att jag skulle möta en lugn och studiemotiverad elevgrupp. Men verkligheten stämde inte helt med mina förväntningar.

Social missanpassning är som bekant knappast problemet här. Givetvis finns det, men snarare som undantag. Istället verkar huvudproblemet vara en utbredd bristande respekt för lärare överhuvudtaget, såväl som en ganska nonchalant attityd om vikten av att sköta ens studier.

Det är viktigt att understyrka att mina iakttagelser gäller högstadiet och att jag givetvis generaliserar. Jag vill inte heller ge intrycket att situationen är så extrem som i nyhetsreportaget, eller i jämförelse med de skolor där jag tidigare har arbetat. På vår skola är det bredden snarare än graden av disrespekt som är så slående. Man behöver med andra ord inte brista mycket i respekt, om den allmänna nivån redan är låg. Vi lärare upplever det som ett stort problem ändå. Och i slutändan blir det naturligtvis också ett stort problem för eleverna. Följande är en beskrivning av läget en artikel för något halvår sedan:

”De allra flesta barn i alla skolor är skötsamma, respektfulla barn som ibland testar gränserna – precis som normala barn ska göra. Det har också alltid funnits en liten andel elever som sköter sig rätt illa. Ibland kan somliga även utgöra en risk för andra barn och skolans vuxna. Men bland det mest påfrestande för en lärare är den smittsamma attityden bland en alltför stor andel elever om att deras uppförande ändå inte är särskilt viktigt, eftersom det inte finns några konkreta sanktioner för dåligt uppförande.

Nu skulle avsaknaden av sanktioner inte betyda så mycket, om det ändå fanns en grundläggande respekt för vuxna bland de elever som missköter sig och stör ordningen. Men alltför ofta lyser också den respekten med sin frånvaro. Frågan blir den klassiska om hönsen eller ägget och vilken som kom först; bristande respekt eller avsaknaden av konsekvenser.”

Nu tänker jag inte vidare spekulera om alla eventuella orsaker till unga människors bristande respekt. Jag vet att mitt intryck ändå inte stämmer särskilt väl med vad de flesta föräldrar upplever hemma. Många föräldrar verkar helt enkelt ha svårt att sätta sig in i ett problem som de redan är övertygade att deras egna barn inte bidrar till. Alltså skulle det kräva en hel bok att beskriva i detalj hur detta undergrävande attitydproblem uppenbarar sig på en vanlig skola.

Istället tänker jag nöja mig med att konstatera att det finns ett problem och påpeka att den allra största konsekvensen drabbar eleverna själva. Det är snarare regel än undantag att ungdomar inte förstår konsekvenserna till sitt illa uppförande. I skolan drabbar det först och främst deras egna studieprestationer. Jag hävdar att det helt enkelt inte går för barn att strunta i ordning i korridorerna, leva loppet när vuxna inte ser på och jämnt tänja på gränserna när lärarna faktiskt befinner sig i närheten, och sedan lugnt övergå till en ordnad studiesituation så snart klassrumsdörren stängs och läraren börjar undervisa. Kontrasten blir alldeles för stor för de allra flesta ungdomarna. Stöket följer med in i klassrummet men eleverna ser bara frågande ut när läraren flera gånger i timmen blir tvungen att sätta ner foten och kräva ordning.

Jag är känd bland eleverna som en sträng men förhoppningsvis snäll lärare. Mina två ämnen syftar på att utveckla barns kommunikativa förmåga och fördrar ett mycket öppet samtalsklimat i klassrummet. Jag har själv en ganska hög tröskel för oordning men förstår att många elever inte har det och jag vet mycket väl hur jag ska återupprätta ordning när den börjar spåra ur. Jag är knappast anhängare till den senaste politiska propagandan om ordningsomdöme eller om lärarnas behov av större befogenheter gentemot eleverna. Jag tror istället att hemmet är den rätta sfären där barn ska få uppleva konsekvenser för sitt bristande uppförande i skolan.

Skolans uppdrag är att i största möjliga mån förebygga oordning. Min skola har nu genomfört en omorganisation som jag tror kan ge positiva effekter. Eleverna på högstadiet vistas numera i var sin korridor, som består av tre klasser i olika åldrar (Årskurs sex tillhör inte längre högstadiet). Tanken är att minska elevernas behov av att förflytta sig igenom hela byggnaden. Huvudsakligen lämnar de sin ”hemmakvarter” bara när de går till de praktiska/estetiska ämnena. Genom att engagera eleverna i hemmakvarterens inredning och utsmyckning hoppas vi fostra ansvar och minska vandalisering på skolan. En bättre miljö bör också öka elevernas trivsel på skolan.

Elever som hör till samma korridor möter samma ämneslärare oavsett årskurs. Dessa lärare tillhör numera samma arbetslag och har också sitt arbetsrum i korridoren. Lärarna har dessutom fått ett större ansvar för att röra sig bland eleverna i vår gemensamma hemmakvarter.

Vi märker redan en förbättrad stämning bland eleverna som borde ge många sidovinster – inte minst i deras studieprestationer. Men jag vill ändå understryka med detta inlägg att skolans förmåga att påverka barnens beteende är högst begränsade och gäller huvudsakligen sådana förebyggande åtgärder. I slutändan har föräldrar ansvaret för att uppfostra sina barn och det är upp till familjen att besluta om konsekvenser för dåligt uppförande. Jag hoppas att föräldrarna uppskattar att personalen är proaktiva om att skapa en god arbetsmiljö för eleverna - och för oss själva. Jag uppmuntrar alla föräldrar att komplettera skolans nya åtgärder med ett samtal hemma om vad som utgör acceptabelt beteende under skoldagen.

Personligen vore jag också tacksam om föräldrar förde en diskussion hemma över acceptabelt språkbruk på en arbetsplats. Vid risken om att framstå som riktigt skolmästaraktig, anser jag att ungdomarnas språkbruk vore en lämplig utgångspunkt för förbättringar. Själv kan jag vara rätt grovt i munnen, när jag befinner mig i sluten sällskap och bedömer att det är OK. Vi vuxna är naturligtvis bättre på att göra sådana bedömningar. Men jag vet inte hur många av er föräldrar skulle trivas på en arbetsplats där det hörs så mycket svordomar som på en skola. Även om de kanske inte menar så illa med sina svordomar, har barn och ungdomar svårt att inse att det kan leda till större konsekvenser.

I en arbetsmiljö som tolererar svordomar har unga människor svårare att uppfatta vart gränsen går för sitt språkbruk. Om det redan är helt OK att svära i sina vanliga utbyten med andra, växer behovet av att ta till sig ett riktigt grovt språkbruk när man blir arg eller vill såra andra. Jag är övertygad att det är ursprunget till problemet med grova kränkningar i dagens skolor. Får barn fritt använda sig av uttryck som ”fan”, ”jävla” och ”helvetes” i kontakt med andra barn – även i vuxen närvaro – blir det lätt att glida över till ”bögjävul”, ”fitta” och ”hora” när man kokar över eller får lust att använda riktigt kränkande kraftuttryck.

Återigen blir jag som lärare begränsad till att vidta förebyggande åtgärder för att stävja en sådan utveckling. Jag förklarar för mina elever att ett av de viktigaste målen i svenskämnet är att kunna avgöra i vilket sammanhang man använder olika språkbruk. Givetvis är det ett tecken att man inte uppnått detta mål om man fritt använder sig av svordomar på en öppen arbetsplats (där det även kan finnas småbarn i närheten).

Givetvis måste sådana varningar kompletteras med ett samtal om våra gemensamma värderingar. Men min erfarenhet är att eleverna bättre förstår och tar intryck av diskussionen när de inser att det egna studieresultatet kan påverkas. Det är också viktigt för alla elever att veta att det finns mycket konkreta konsekvenser för språkbruk som rätteligen bedöms som kränkande. Enligt den nya lagen från i våras är det numera brottsligt att kränka andra inom skolan. Alla sådana kränkningar ska anmälas och skolan har en handlingsplan för att ta itu med sådana förseelser.

Det är också viktigt i denna diskussion att inte ger barnen intrycket att man som lärare är moralist eller pedant. Jag är noga med att understyrka att det finns befogad plats för kraftuttryck. Den artikeln som klassen läste om den utbrända läraren började med ett direkt citat; ”Din jävla fitta.” Sådant hade läraren fått höra regelbundet och reportern valde att inleda sin text med citatet för att chockera läsaren och betona lärarens utsatthet. Jag förklarade för eleverna att det fanns ett klart syfte med citatet och språkbruket i tidningstexten.

Likväl kan jag använda litteratur eller sångtexter i undervisningen där det förekommer svordomar och andra kraftuttryck. Det är ett led i att hjälpa eleverna att uppmärksamma syftet med skilda stilar och varierande språkbruk. Min mening är inte att moralisera, utan att ge dem verktyg för att kunna medvetet välja hur de vill uttrycka sig.

Friskolereformen håller på spåra ur

Friskolereformen framtvingades för femton år sedan i respons till Sveriges hopplöst förstenade skolväsende. Nu riskerar reformen fulltständigt skena iväg.

För första gången försöker en friskola i Stockholm att ta över en verksam kommunal skola. Stockholms utbildningsnämnd saknar än så länge rutiner att ens behandla ärendet. Samtidigt tapetseras huvudstaden med reklam riktad mot ungdomar inför sitt gymnasieval. Gratis busskort, bärbara datorer, distansundervisning där eleverna knappast behöver sätta foten innanför skolans väggar; allt utlovas i den stenhårda kampen att locka elever. Skolverket kapitulerar och skyller på avsaknaden av lagstiftning som reglerar skolornas marknadsföring.

Situationen speglar skolans centrala betydelse i samhället. I en opinionsundersökning hamnade nyligen skolan i andra plats direkt efter ekonomi. Därför blev det möjligt för Folkpartiet, som lyckades vinna bara 7 % av landets röster men profilera sig starkt i skolfrågor, att skaffa sig både ministerposter med ansvar för Sveriges allra största samhällsinrättning. Utvecklingen i landets huvudstad påvisar att den demokratiska processen sviker både väljarna och eleverna. Istället förenas politisk ideologi och ohämmade marknadskrafter i en brutal attack mot landets viktigaste institution.

Ska man tro dem som satte igång reformen på 90-talet, var det ingen som förutsåg sådana konsekvenser. Enligt den moderata statssekreterare som ledde arbetet med friskolareformen hos utbildningsdepartementet på 90-talet, begrundades aldrig möjligheten att reformen skulle ge upphov till stora privata skolföretag. Det ursprungliga syftet var att uppmuntra pedagogisk innovation. Skolpersonal och organisationer skulle äntligen få chansen att förverkliga sina idéer och starta alternativ till den kommunala verksamheten. Konkurrensen skulle leda till att kommunala skolor också skulle behöva skärpa sig. Politiker och tjänstemän föreställde sig små lokala verksamheter, drivna av stiftelser och föreningar. Numera sitter det f.d. statsrådet, Anders Hultin, som VD för landets största privata skolföretag, med över 8000 elever och sex hundra anställda.

Det blev dock en socialdemokratisk regering som fick huvudansvaret att överse friskolereformen, efter att den borgerliga koalitionen förlorade makten 1994. Sossarna tvekade inte att fortsätta bedriva en skolpolitik som deras eget fotfolk knappast stödde från början. Bollen var redan i rullning och Göran Persson verkade vara tacksam att få ärva en reform som förde socialdemokratin längre mot ”mitten” – dvs. mot höger. Trots socialdemokratiska skolministrars kritik mot hur somliga friskolor drivs, har utvecklingen aldrig bromsats.

Debatten kom istället att domineras av två frågor; vinst och religion. Pratar man idag med lärare och föräldrar, finns stor misstänksamhet mot möjligheten att bli rik på att utbilda barn och ungdomar. Därtill är de flesta etniskt svenskar misstänksamma mot inriktningar som avviker från den svenska sekulära synen på religion, dvs. att barn helst ska bara utsättas för kyrkan på högtider. Att läroplanen däremot genomsyras av ”kristen” etik – planterade där av det kristdemokratiska parti som delade makten under 90-talets läroplansarbete – verkar inte oroa särskilt många svenskar. Det blir först när någon religiös inrättning gör allvar av sina trosuppfattningar och profilerar en friskola med dem som det väcker anstöt.

Politiker och tjänstemän på vänstra sidan av skalan har följt dessa tendenser och raljerat mot friskolor vars verksamhetsidé baseras på vinst eller religion. Utvecklingen har under tiden fått fortsätta ohejdat men man har vunnit populistiska poäng med att misstänkliggöra storkapitalister och religiösa. Sveriges mainstream-media har spelat med och mest framtagit sensationella uppgifter om muslimer och fundamentalistiska kristna som struntar i läroplanen - alltmedan svenska skolföretag expanderar och reklambranschen skördar miljarder.

Skollagen i Sverige är världsunik. Inte ens i George W. Bush USA finns möjligheten för privata företag att konkurrera på jämlika villkor för den del av skattemedlet som avsättas för att utbilda landets barn och ungdomar. Sveriges skolpengssystem vore en våtdröm för Amerikas neokonservativa krafter och storkapitalister. Inte heller får offentligt finansierade skolor i USA vädra religion i klassrummet. Staten och religion ska vara starkt åtskilda i Amerika och försök att hävda gudstro i kommunala skolor dras ofta inför domstol. Religion ska vara en privat angelägenhet och därför utgör privata religiösa skolor en stor andel av det amerikanska skolväsendet. Men endast i undantagsfall får de någon liten del av skattemedlet. Istället ska de finansieras av avgifter.

Principen om religionsfriheten har dock fått svenska politiker att vara försiktiga med sin kritik om religiösa friskolor. Polemiken mot vinstinriktade skolor har däremot flödat fritt från vänstern och socialdemokratiskt håll. Men är vinstdrivande skolor så farliga egentligen? Med undantag för ett fåtal mycket små aktörer, som tillsätter sig själva som skolledare och lyfter en oproportionell del av skolans intäkter i lön, finns ingen i den svenska skolbranschen som hittills blivit rik – som inte redan var det, vill säga.

Peje Emilsson är en man med makt såväl som privat förmögenhet som hittills lagt ut tiotals miljoner av egna pengar på att starta Kunskapsskolan, där Anders Hultin är VD. Emilssons eget företag Kreab har sedan länge varit marknadsföringsmaskinen bakom Moderaterna. Kreab är också Sveriges största PR-firma med grenar långt ute i Europa. För 13 år sedan kom Peje Emilsson på tanken att utnyttja Sveriges nyinrättade lag om skolpengen och starta ett friskoleföretag. Hans intentioner var goda. Emilssons vuxna dotter hade tidigare haft svårt i den kommunala grundskolan och tillsammans ville de skapa ett alternativ. Eftersom det handlade om en samhällsinrättning, började Emilsson söka pengar hos de stora samhällsinriktade fonder och investerare som finns; allmänna pensionsfonder, fackförbund och dylika.

Han fick bara nobben. Sådana institutioner – som länge varit mer förbundna med socialdemokratin än med Kreabs moderata klienter – visade sig hellre vilja finansiera flummiga IT-satsningar som det företag som den socialdemokratiska ministern Ylva Johansson ledde som VD. Att Veta AB gick senare i konkurs med hundratals miljoner i förluster. Emilsson hittade till slut medfinansiärer hos sina likasinnade i näringslivet (bl.a. Wallenberg-företaget Investor) och idag är Kunskapsskolan Sveriges största skolföretag och går även med lite vinst.

Hemska tanken, att göra vinst på skolbarn! Men hur mycket pengar tjänar ägarna till Kunskapsskolan? Målet är några få procent per år (Jämför det med vinstmarginalerna hos läromedelsförlagen, t.ex.). Med tanke på att företaget har lagt i närapå 200 miljoner kronor av egna pengar, kommer det att ta flera decennier innan man ens fått tillbaka sin investering. Viss ekonomisk risk förekommer också i en bransch som är så utsatt för växlande politiska vindar och som inte heller har mycket fasta inventarier. I samklang med det lite fåniga namnet, är Kunskapsskolan ett riktigt modernt kunskapsföretag. Huvuddelen av skollokalerna ägs inte ens av företaget. Den största delen av investeringen ligger faktiskt i huvuden på skolpersonalen och eleverna.

Sådana detaljer verkar inte friskolornas kritiker vara särskilt intresserade av att lyfta fram i debatten. Istället får folk mest höra och läsa om vilken ekonomisk belastning friskolorna blivit på den kommunala verksamheten. Visserligen stämmer det att kommunala skolor förblir överdimensionerade pga. sin plikt att kunna ta emot elever som vänder sig tillbaka dit, i fall de lämnar en friskola. Tomma platser kostar också pengar. Men det som debatten om ”vinstdrivna” friskolor ignorerar är de många hundratals miljoner som friskolor redan investerat i nya pedagogiska innovationer. Det är en investering som Sveriges kommunala skolor knappast behövt stå för. Den pedagogiska revolution som ägt rum i Sverige sedan friskolereformen har definitivt inte kostat skattebetalarna något mer än om de bara hade fortsatt att hyva pengar in i landets förlamade skolväsende. Dessutom har kommunala skolor faktiskt tvingats skärpa sig. Idag finns det inte bara valfrihet när föräldrar väljer skola åt sina barn, utan det finns ofta ett rikt utbud att välja från.

Det vill inte säga att friskolereformen inte haft med sig sina baksidor. Det är i själva verket därför samhällen länge infört regler över hur näringslivet får fungera. Det finns ingen ond i statliga regleringar i sig. Faktum är att västvärlden har i minst lika hög grad regleringar att tacka för sitt välstånd som kapitalism. Utan politisk inverkan hade kapitalism aldrig blivit så samhällsnyttig som dess mest extrema beundrare så ivrigt hävdar. Det vi däremot ser nu är en situation där en ny och kapitalstark bransch får breda ut sig ohämmat. Själva grunderna som det svenska skolväsendet bygger på riskerar raseras.

För det första handlar det om det resursslöseri som marknadsföringen innebär. Det finns naturligtvis inget underlag för att de exotiska erbjudande som gymnasieelever numera får välja och vraka bland leder till bättre studieresultat. Pedagogisk forskning håller helt enkelt inte ikapp med marknadsföringens framfart. Till exempel kom den första utförliga utvärderingen av IT i nordiska skolor för bara ett år sedan. Slutsatsen var att IT – som i sig inneburit en samhällsrevolution i storlek med industrirevolutionen – knappast gett några konkreta resultat alls (trots lärarnas positiva uppfattning). Men trots bristen på forskningsunderlag, överträffar gymnasieskolorna varandra i att locka eleverna med de mest genomskinliga marknadsföringsmetoder. Liksom man bör fråga varifrån pengarna tas för att kunna erbjuda en bärbar dator till varje elev, måste man fråga sig om de miljarder som numera slussas från skolväsendet till reklambranschen inte skulle bättre kunna utnyttjas i själva undervisningen.

För det andra riskerar friskolornas utveckling att fortsätta försämra lärarnas arbetsvillkor och cementera lärarnas ständigt sjunkande yrkesstatus – vilket i längden hotar naturligtvis elevernas studieresultat samt Sveriges konkurrenskraft i världen. Trots Folkpartiets snack om att satsa på skolan och förstärka lärarnas befogenheter, blev den första konkreta följden av maktskiftet i Stockholm precis som väntat – ekonomiska nedskärningar. Dessutom genomförs nedskärningarna på ett grumligt och svårutrett sätt, via ökad centralisering där skolpengarna fråntas stadsdelsnämnderna och återigen hamnar hos utbildningsförvaltningen. Stockholms innerstadsskolor förlorar många miljoner i processen, men det är svårt att se var de pengarna hamnar istället. I utsatta förortsskolor? I den centrala byråkratin?

Särskilt svårt blir det att se hur dessa förändringar speglar Alliansens valpropaganda. För samtidigt som Folkpartiet vinner lätta poäng med att hävda lärarnas behov av ökade befogenheter, fortsätter den långvariga processen att beröva lärarna sin möjlighet att erbjuda kvalitetsundervisning. Avsikten med ekonomiska nedskärningar på skolor där varken klasstorleken eller skollokalerna kan utökas – som i Stockholms innerstad – är att gradvis öka lärarnas undervisningsskyldighet, i förhållande till den arbetstid som ägnas åt planering, utvärdering, samarbete och naturligtvis lov. Förebilden finns hos de stora friskoleföretagen, vars vaga hängavtal med fackförbunden orsakat radikala förändringar i lärarnas arbetsvillkor.

På Kunskapsskolan finns exempelvis ingen traditionell avtalsreglerad uppdelning av lärarnas arbetstid i undervisningstid och tid för planering/bedömning. Det innebär att en lärare kan teoretiskt sett tillbringa 42,5 timmar i veckan i direkt kontakt med eleverna (fast lunch och kafferaster har man allt oftast tillsammans också – det finns inga personalrum på Kunskapsskolan). Vanligare är dock att lärarna tillbringar långt över 30 timmar tillsammans med eleverna och några timmar till i konferenser med kolleger. Det lämnar en dryg timme om dagen åt planering och bedömning, eftersom viss tid också måste ägnas åt elevvård såsom telefonkontakt med föräldrar. Dessutom jobbar lärare på Kunskapsskolan åtskilliga fler veckor per år, jämfört med kommunalanställdas ferietjänst.

Tack vare lärarfackens slappa inställning har skolföretag således fått en betydlig fördel i konkurrens med det kommunala skolväsendet. Som varje rektor väl vet, är det enda egentliga sättet att sänka kostnader att minska personal. Personalkostnader på Kunskapsskolan hålls också ner tack vare betydligt mindre administrativa personal. Istället ska många väsentliga funktioner sköttas av företagets huvudkontor (som emellertid mest drivit företagets kraftiga expansion).

Affärsmodellen har definitivt inte gått borgerliga skolpolitiker förbi. Precis som de stora skolföretagen, tänker de långsiktigt. Ett skolföretag behöver inte sikta på stora vinstmarginaler, eftersom skolan är Sveriges största samhällsinrättning. Även en liten del av den kakan kan på långsikt innebära enorma intäkter. Borgerliga politiker ser hos dessa företag möjligheten att långsiktigt sänka personalkostnader i kommunala skolor genom att fortsätta gnaga på lärarnas avtalsreglerade arbetstid. Skolor i ytterområden som inte klarar konkurrensen kommer att fortsätta förlora elever till friskolorna och i värsta fall stängas eller tas över av friskolor. De attraktiva innerstadsskolorna, vars mycket kvalificerade personal och positiva urval av elever garanterar en kraftig konkurrens mot friskolorna, blir arenan där lärarnas framtida arbetsvillkor avgöras.

Borgerliga skolpolitikers långsiktiga tankande gäller hur man kan jämna arbetsvillkoren mellan kommunalanställda och friskolornas personal. De ser en framtid då lärarfackens inflyttande reduceras kraftigt, då lärarna jobbar flera veckor per år och flera timmar i veckan i klassrummet, där lärarnas ökade ”befogenheter” gentemot eleverna täcker problemet med skolstök och möjliggör ytterligare personalnedskärningar bland elevvårdspersonal. Tvärtemot sina uttalade liberala principer har Stockholms nya borgerliga regim återgått till centralisering, där utbildningsförvaltning får agera mer som ett friskoleföretags huvudkontor, med följden att skolledare och lärare får minskad inflytande över sin egen verksamhet.

Men denna form av långsiktighet ignorerar exempelvis friskolornas höga personalomsättning. Den ignorerar risken för utbrändhet hos en lärarkår vars uppfostransansvar bara växer för varje generation av barn som anländer till skolan . Den ignorerar faktum att en innerstadsskola som huseras i en över hundra år gammal byggnad blir rent fysiskt begränsad i de pedagogiska innovationer som kan införas där. Men allvarligast av allt, ignorerar de borgerliga ideologerna faktum att barn och ungdomar i framtiden kommer att behöva en långt mer kvalitativ utbildning än exempelvis 50-talisterna någonsin fått. Med andra ord begränsas skolpolitikernas långsiktighet till ekonomi och ideologi. Avsikten är att krympa offentliga kostnader och fördela skattemedlet till privata företag som tar än allt större del av offentlig service.

Tyvärr verkar man inte ha tid att begrunda sådana frågor som om de stora friskolornas affärskoncept faktiskt håller långsiktigt, eller en fortsatt urholkning av lärarnas arbetsvillkor inte också drabbar eleverna. Det vi ser är en helt ny bransch av näringslivet vars framfart inte granskas av nödvändig översyn. Ingen annanstans i världen vågar man sätta barn och ungdomarnas framtid på spel på detta sätt. Men i lilla Sverige, med en intellektuell gigant som Jan Björklund i spetsen (och med lärarfacken och socialdemokratin i skuggorna strax till vänster av honom) äventyras en samhällsinstitution som stått pall i flera hundra år.

Skolstök är ett socialt problem

Fp:s ordningsomdöme är en skendebatt. Här är mina andra och tredje förslag på att effektivt åtgärda oordningen i skolan.

2) Förstärk samarbetet mellan socialmyndigheter och skolan, genom exempelvis MST:

90-talets nedskärningar orsakade en utarmning av skolans resurser för att bemöta elever med psykosociala problem där familjesituationen är huvudorsaken. Samtidigt tvingades socialförvaltningar att prioritera sina resurser mot samhällets allra mest utsatta. Konsekvensen blir att den ökade oordningen i skolan betraktas som ett disciplinärt istället för ett socialt problem. Men majoriteten av barn och ungdomar som uppvisar mycket störande beteende i skolan har burit med sig sina problem hemifrån. Man hjälper sällan de barnen med åtgärder som begränsas till skolan.

Lyckligtvis börjar socialmyndigheterna bemöta denna verklighet genom att erbjuda nya former av stöd såsom MST, Multisystematisk terapi. Med MST tas en helhetsgrep på ungdomar där ett team av utbildade terapeuter knytas till familjen under en kort och intensiv period. Familjen lär sig metoder att hantera sina problem genom att bland annat systematiskt tillämpa konsekvenser och belöningar för barn som tidigare haft mycket svårt med att uppfatta gränser. Skolpersonal inkluderas i arbetet och samarbetet mellan skolan och hemmet förstärks avsevärt. I synnerhet skapas en ökad respekt mellan föräldrar och skolpersonal, som givetvis inverkar på barnet. Metoden har i dess begynnelse redan visat goda resultat och förtjänar mer stöd i form av resurser och utbildade personal.

Även andra metoder måste få ökat stöd från politikerhåll, om skolan ska få tillgång till ett brett utbud av olika lösningar. I Sverige har Kometprogrammet på kort tid fått mycket uppmärksamhet och i höstas vann Komet Sveriges pris för brottsförebyggande - inte dumt med tanke på att Komet tillämpas så tidigt som på mellanstadiet.

NVC (Non-violent communication) är en pedagogisk modell som vunnit stor spridning även internationellt, men som i Sverige fortfarande sprids av en ideell rörelse vars marknadsföring och resurser blir tämligen begränsad. Ursprungligen från USA, har NVC använts med så stor framgång i Israel att för några år sedan började det tillämpas i samtliga statsfinansierade skolor. Givetvis bör medvetenheten om åtgärdsprogram som MST, Komet och NVC spridas inte bara till alla Sveriges skolor och socialmyndigheter, men också till föräldrar. Men ansvaret att upplysa och vidare utbilda personal får inte bara lämnas till den enskilda rektorn. Behovet är alldeles för stort. Skolpolitiker bär ett stort ansvar för att både fördela resurser och ge direktiv till skolor för kompetensutveckling i detta område.

3) Se över kunskapsmålen i samtliga ämnen vad gäller elevernas eget ansvar och samarbetsförmåga:

Vore oordningen i skolan begränsade till den lilla minoriteten elever med grava psykosociala problem, skulle situationen kunna åtgärdas med riktade resurser såsom MST. Men minst lika utslitande för lärare och störande för elever blir den allmänna likgiltighet som även annars skötsamma eleven uppvisar vad gäller skolk, sena ankomster, avsaknaden av studiematerial och ouppmärksamhet på lektioner. Givetvis är det denna typ av beteende som åsyftas med Folkpartiets missriktade förslag på ordningsomdöme. Men verktygen för att angripa detta finns redan, fast de tillämpas oregelbundet.

I kunskapsmålen för vissa ämnen blir elevens förmåga att ta eget ansvar och samarbeta mer prioriterade än i andra ämnen. Traditionellt har de praktiska/estetiska ämnena värderat dessa förmågor högt, men även i engelska har läraren goda möjligheter att väga in elevens beteende i betyget. Man behöver därför inte lägga till ett helt nytt betyg i "ordning", som dessvärre skulle utgöra ett undantag till kunskapsmålen och inte räknas vid intagning till fortsatta studier.
Senankomster och störande beteende i klassrummet är exempel på en elevs bristande förmåga att ta ansvar för sina studier och samarbeta. Givetvis bör det kunna påverka ett betyg där eleven annars visat prov på goda ämneskunskaper. Denna möjlighet får som sagt begränsad effekt på de stökigaste eleverna men den kan förebygga risken att bristande respekt smiter av sig till andra vanligtvis skötsamma elever, om de vet at de äventyrar sina höga betyg.

Skolmiljön: Det sitter i väggarna

Skendebatten om ordningsbetyg är Fp:s sätt att undvika reella investeringar. Här är istället det första av flera kostsamma förslag på att effektivt åtgärda oordningen i skolan.
Besöker man ett svenskt fängelse, blir man slagen av hur nära arkitekturen liknar våra skolor; långa korridorer med stängda dörrar på var sin sida, med skillnaden att i en skola ska cellerna innehålla 30 individer - fast bara en "plit".På högstadiet slutar dessvärre de allra flesta barn gå ut på rast och korridorerna blir ett feldimensionerat fritidsområde utan tillräckligt vuxen tillsyn. Stämningskontrasten mellan korridor och klassrum blir gigantisk. Eleverna spårar ur och sedan följer stöket in i klassrummet (Glöm idén om att tvinga ut även äldre elever på rasterna. Elevernas motstånd skulle bli kompakt och alltför många välmenande föräldrar skulle böja sig för deras tjat och i sin tur motsätta sig regeln.).I näringslivet har man länge inrett stora arbetsplatser enligt principen om öppna planlösningar, med förhöjd produktivitet som följd. Detsamma gäller naturligtvis för unga människor. Men skolpersonalens missriktade kontrollbehov och kommunernas förfogande över ett stort antal dyra och oändamålsenliga byggnader förhindrar nödvändigt nytankande och nybyggnation. Någon gång måste man inse att senaste tidens omvälvning inom pedagogik, som speglas inte bara i läroplanen och kursplanerna utan också i lärarutbildningen, har hindrats av förra seklets arkitektur. I regel blir också skolornas organisationsform bestämd i förhand av byggnadens utformning. Det är dags att vända på det. En nationell insats borde organiseras för att förvandla gamla skolbyggnader till moderna arbetsplatser för eleverna och skolpersonal. Flera av Sveriges större och snabbt expanderande skolföretag har insett behovet av moderna verksamhetsanpassade lokaler och integrerat den tanken i sina pedagogiska koncept. Men medan skolföretag konkurrerar om samma elever, tvingas kommunerna att upprätthålla ett antal tomma elevplatser i sina egna skolor. Kommunerna är nämligen skyldiga att snabbt förbereda plats i fall att friskoleelever skulle återvända till kommunala skolor. Situationen med de kommunala skolornas överdimensionering förvärras ytterligare på grund av arkitektoniska begränsningar som förhindrar skolorna att avsätta sina hyreskostnader genom att upplåta lokalytor till andra verksamheter eller företag. Konsekvensen blir inte bara dyra lokaler som man varken kan fullt utnyttja eller ens ha tillsyn över, utan också oroliga elever vars arbetsplats i det närmaste uppmuntrar oordning. Motståndarna till friskolereformen har åberopat denna belastning på de kommunala skolornas ekonomi som skäl för att stoppa friskolornas framfart och helst avskaffa dem. Men det är tack vare friskolornas nytankande att Sverige ens har goda exempel att beakta i den nödvändiga omformningen av kommunernas skollokaler. Dessutom har skolföretagen satsat sina egna pengar i sin uppbyggnad. Det innebär en investering av hundratalsmiljoner i nya pedagogiska koncept och arkitektur som Sveriges skattebetalare aldrig direkt belastades för. En av grundtankarna bakom friskolereformen var att stimulera innovation inom skolvärlden och få fart på landets pedagogiska utveckling. Över tio år senare har kommunerna fortfarande svårt att lära sig av sina konkurrenter. Kommunala skolor behöver inte bara anpassa sina pedagogiska profiler för att konkurrera, utan också sina lokaler. Annars får vi ser fram emot en framtid där stora privata skolföretag fortsätter sin explosionsartade expansion och lockar en allt större andel av eleverna från den kommunala verksamheten. Då står vi ändå med en massa tomma skolbyggnader med undermålig arbetsmiljö. Riv dem nu och börja bygga om.